Imorgon ska jag springa Midnattsloppet. Min målsättning är att vara nöjd med min insats. Att kämpa och bli trött och att springa på ett sådant sätt att jag maximerar min tid. Eller minimerar – eftersom jag vill springa så snabbt jag kan.

Det har knappats undgått någon Midnattslöpare att Nike står som sponsor. På Nike Running Sverige har man kunnat få coachning av Mattias Claesson. Det är ju lite sent för träning och coachning nu – men passa på att få pepp av dina kompisar under loppet istället. I en av de värsta backarna kommer Musse Hasselwall att läsa upp alla hälsningar LIVE – när du springer förbi.

För att ge din kompis en hälsning går du in på Nike Friend Booster på Facebook. Klicka på löpare (om du själv vill ha pepp) eller supporter (om du vill peppa någon annan) och skriv in peppen i kommentarsrutan i själva applikationen (alltså inte på din kompis wall). Applikationen kan ta lite tid att ladda så ha lite tålamod – det kommer förmodligen vara helt klart värt det där i uppförsbacken!

Just nu är det så mycket som händer så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Bra stress blandas med jobbig stress. Förväntningar blandas med lite oro. …men då är det fint att träning finns!

På yogan lite tidigare idag lyckades jag sådär med att lämna verkligheten utanför salen. På kvällslöpningen med Karin gick det lite bättre. Vi hade så mycket att prata om så många gånger hann jag glömma bort det som kretsar i mitt huvud. Jag vet att stress är en gigantisk bov i det allmänna välbefinnandet så jag försöker tänka att det blir alltid som man tänkt sig. What will happen happens. Självklart kan man påverka sin framtid genom aktiva val och Jillian Michaels sa det så himla klokt med citatet every second your destiny is waiting for you. Samtidigt finns det annat som ligger utanför min påverkan och att stressa upp sig över det är onödigt.

Vi sprang i Karlberg och det var fint med spår, knixar och löpare överallt. Tänk att det finns så många löparstigar mitt i stan! Karlberg, Årstaviken, Långholmen, Djurgården… det finns verkligen hur många som helst!

Jag och Karin sprang 1 varv på 4:an och 1 varv på 2.5:an. Sedan sprang vi fram och tillbaka till Kungsholmen också – fast det är ju i stort sett bara över bron… sedan tog jag bussen hem till Söder och styrde fötterna mot mina cravings: vattenmelon. Till middag blev det (frukt)sallad på vattenmelon och jordgubbar med keso utblandat med lite kesella (den med hallonsmak). Imorgon är det fredag och sedan helg och I cannot wait!

Jag spenderade 8 km runt Riddarfjärden med att fundera lite på min föreläsning på The Convention den 5:e november: Lyckas som träningsbloggare. Man skulle ju kunna tro att jag kommer att ägna en föreläsningstimme om att prata om mig själv och min blogg, men det tänkte jag lämna till en annan gång. Lyckas som träningsbloggare kommer att handla om helt andra saker än om mig. Det kommer kanske att handla om dig till exempel.

Beskrivningen till föreläsningen ser ut såhär:

Träning och hälsa är en stor nisch inom bloggosfären men med få riktigt stora bloggare. Medan mode-, mat- och inredningsbloggarna pratar i radio, medverkar på TV och gör karriär av sitt bloggande är träningsbloggarna fortfarande på gymmet. Varför är det så? Sara pratar om träningsbloggande: om framgångsfaktorer, faror och det personliga varumärket på bloggen.

Provocerande? Ja, kanske. Men – jag kommer alltså att prata mer om beteenden och titta på jämförelser. Hur kan man dra nytta av de framgångsnycklar som andra framgångsrika bloggare inom andra nischer använt och hur kan man ta tillvara på sin makt som träningsbloggare för att uppnå de mål och de syften man har med bloggen. Jag kommer att prata dels utifrån min egenr bloggpersonliga erfarenhet  – men framförallt ur min yrkesroll som analytiker av beteenden inom sociala medier.

De där 8 km runt Riddarfjärden gick för övrigt lite sisådär. Känslan var inte riktigt lika lekande lätt som igår. Det är ungefär lika långt som Årstaviken – men känns mycket längre. Jag springer på en helt annan ö liksom, och befinner mig tidvis mitt i stan. Det känns rätt far away från mitt lilla hörn på Södermalm. Men Riddarfjärden är platt och borde vara tacksamt. Ibland kommer en trappa och stör tempot och rytmen och i början och slutet har jag Västerbron och Munchenbacken att besegra. Lätt gjort. I början är man ju pigg och på slutet är man ju nästan hemma.

Luften var sådär sensommarkrispig och lätt att andas i. Regnvåt asfalt höll Norr Mälarstrandsflanerarna borta och det var bara jag och de andra löparna och powerwalkarna som klapprade mot gatstenen. Trafiken höll sig stillsam och månen tittade fram trots att det bara precis börjat skymma. Det är då det brukar vara lätt att springa. Syret hittar snabbt in i kroppen och fötterna springer av sig självt. Ett steg i taget i en skön rytm till fin storstadspuls.