Ni kanske vet hur det är? Att ställa klockan på 05.33 och 05.35. Bara för att vara på den säkra sidan. Att få ett sms från kompisen om att hon tyvärr är för trött. Att försöka tänka fastän man är nyvaken. Resonera med sig själv när det är becksvart ute och sängen lockar mer än någonsin och man blundar och försöker vara förnuftig. Medan täcket drar i en och skorna där ute i hallen väntar. Att vilja sova en timma till för att just nu när man är vaken är sömnen som allra härligast. Men man vill ju också åt känslan efter den där morgonjoggen. Så man sitter på sängkanten i någon minut vilken också känns som en evighet. Hjärnan står still men man försöker förmå sig.

Och så gör man det.

Går upp, som i autopilot. Låter lampan vara släckt för ögonen har ändå inte öppnat sig och man är inte riktigt vaken. Rafsar åt sig kläderna på stolen för kvällen innan har man haft goda tankar om morgonen efter och förberett vad man ska ha på sig. Och man knäpper bara på lampan lite halvt i badrummet när man ska kissa för den där soviga bubblan man går runt i vill man inte klämma hål på. Och man sätter på sig skorna och tassar ut genom dörren och porten och ut i vad som fortfarande är natten.

Man sätter igång med försiktiga steg. Nästan ensam. Staden susar av liv långtbortifrån och mörkret är omslutande. Och man möter knappt någon för det är alldeles för tidigt. Man trippar. Lätta steg. Försiktiga steg. Mysjoggar längs med kajen och låter kroppen mjukt vakna till liv. Och man funderar och låter tankarna löpa, rullar sin morgonbubbla framåt, och efter ett tag är man nästan hemma igen och man vet knappt hur det gick till.

Man öppnar dörren till lägenheten med den där nöjda känslan ända ut i fingertopparna. Vaknar i duschen. Njuter av en kopp te. Tänker att sängen är skön men känslan efter en morgonjogg är ännu skönare.

Vet ni hur skönt det är att komma in efter en löptur i småregn, höstrusk och mörker? S u p e r s k ö n t. Man känner sig så nöjd!Känslan i sig gör hela löpturen SÅ värd.

Klockan är strax efter kl 19 och jag sitter här, nyduschad och med mjuka brallor och höstmyser. Precis så som jag önskade mig när jag flyttade in på den här holmen med stort K. På måndag kommer soffan så då blir själva mysandet lite skönare. Och så ska vi fixa lite mer belysning. Annars är den här lägenheten som vilken som helst, med undantag för Casalls R300 som står mitt i vardagsrummet. Oh well.

Jag sprang i min nya löparjacka från Adidas som lägligt nog matchas snyggt till mina turkosa kompressionsstrumpor från GoCoCo. Under hade jag en kortärmad underställströja från Craft. Kortärmat är himla smart alltså. Ungefär lika fantastiskt som västen jag pratat mig varm om. Jag sprang i Adidas Feather för första gången. Det är en lättlätt sko, men som ändå känns uppbyggd. Att springa i den är som att köra Mini – mycket roligt och mycket känsla! Om jag fick önska skulle jag vilja ha en lite bredare plös och skosnören som inte är så halkiga.

Vi börjar med det roligaste: superpers på distansen 8km! Även superpers på distansen 5km. Jag sprang faktiskt fortare än jag någonsin gjort förut och hade ingen aning om att jag kunde hålla den här farten mer än 1km i sträck.

Och det sämsta? Tja, banan var rätt tråkig. Väldigt få hejade på 8km-löparna. Väldigt få hejade på 42.2km-löparna och hur många som hejade på de som sprang halvmaran vet jag inte – vi gjorde i alla fall några försök. Det hände inte mycket utmed banan så jag var rätt nöjd med att lyssna på senaste podcasten från Jillian Michales och fokuserade på att ta rygg på folk. Jag tyckte det var jobbigt att springa mest hela tiden och längtade tills dess att loppet skulle vara slut – och det var det snart nog. Det var inte jobbigt rent konditionsmässigt och bara lite jobbigt i benen, däremot var det  jobbigt för coremuskulaturen. Ska jag bli snabbare behövs mer coreträning alltså!

Sista 200 metrarna sprang vi inne på Olympiastadium och det var häftigt att få gå i mål på samma ställe som marathonlöparna snart skulle göra (även de som sprang halvmarathon). Upploppsrakan badade i solsken och det var skönt varmt där inne – innan start hade det varit ruggigt kallt så jag hade helst velat springa i dunjacka. Det hade jag ingen med mig. Och springa i löparjacka fick jag inte. Det är ju överdragskläder, sa Grabben. Så det fick bli t-shirt och min Craftväst. Jag hade tänkt springa i de turkosa kompressionsstrumporna från GoCoCo men när jag packade upp dem visade det sig att jag bara fått med mig högerstrumpan…

När jag gått i mål satte jag mig i solskenet inne på stadion och spanade in vinnarna av marathontävlingen (herrvinnaren kom in på höga 2.05 och damvinnaren kom väl in på 2.22 någonstans) och fascinerades över hur olika löpstilen var även bland de som sprang ohyggligt snabbt. En man kom in på under 2.30 och sprang som ett rådjur som snart skulle tippa över. En annan sprang nog över mållinjen med bröstkorgen före. Vissa sprang med kraftiga hälkickar – och andra sprang knappt med någon hälkick alls. Men snabbt gick det uppenbarligen!

Det som är jobbigt med att åka utomlands på sådana här lopp – oavsett om det är Amsterdam, Berlin eller Boston – är att det är så kallt på morgnarna. Svintidigt går man upp och ut i kylan i typ inga kläder alls (klockan 7 är det råkallt – även om det är uteserveringsväder vid lunch) – och har dessutom ätit en rätt märklig frukost innan. Inga (eller i alla fall få) caféer har öppet kl 7 en söndagsmorgon och att äta hotellfrulle för 29 euro under tidspress känns ovärt. Vi handlade diverse märkliga saker på en supermarket kvällen innan och drack smoothie och åt sliskiga frukostbars som smakade småkakor. För min del var det inte så världsviktigt att stoppa i mig supermycket energi, 8km är trots allt 8km (så jag avstod det torra vita brödet och bananerna) – samtidigt var just 8km grymt lagom att springa för att ta del av känslan och fatta vad Grabben pratar om när han pratar om Amsterdam marathon.

Stadion 45 minuter innan marathonstart (visst ser det kallt ut!)

Grabbens premiärlopp i klubbtröjan

20 min innan marathonstart

10 min till min egen start – jag hamnade, märkligt nog, i främsta startled…

Lite trängsel efter målgång…

Här är upploppsrakan!

Och här är vinnaren!

Grabben lyckades bra med att komma i mål

Och här är vi båda väldigt glada!