Jag har 2 sällskap när jag springer intervaller: Grabben eller Runkeeper. Idag är Grabben i Stockholm så jag väljer Runkeeper. Knappar in 21 intervaller på 1 minut med 30 sekunders vila. Efter var 7:e intervall lägger jag in 3 minuters serievila. Jag funderar ett slag på var jag springer dessa intervaller bäst och väljer Hökafältet i Mellbystrand. Strandskogen tar vinden och stigen badar i sol. Kurvorna är täta och terrängen snäll. Här kan jag känna mig snabb.

Första stegen känns lätta och sköna. Jag håller tillbaka på krafterna. Ägnar de första minutrarna åt att värma upp. Få in känslan i kroppen. Väcka den till liv.

Så går startskottet för första intervallen och jag länger på steget, spänner magen och tänker på hållningen. Jag tänker att någon lyfter mig i håret rakt upp och känner när jag faller igenom i höften – och när jag inte gör det. En minut är kort och långt. Vilan däremellan går snabbt. När startskottet går i hörlurarna är jag på det igen. 21 gånger hör jag samma startskott. 21 gånger trycker jag ifrån i ett mer aktivt steg. Och jag känner hur det är i benen jag tröttnar. Pulsen ökar under varje intervall och hjärtat får jobba hårdare – men benen får slita för att kroppen är tung vilket är min begränsning. Begränsning för vad förresten? För att inte springa snabbare än jag gör just nu. Inte mer än så.

Bekräftelsesökande outfit i neon. Skor // Nike Free Run. Sleeves // Zensah. Jacka // Nike.

Jag är träningssugen! Löparskorna står nästan och studsar i hallen och jag planerar för 2 intervallpass den här veckan –  kortintervaller och långintervaller. De kan springas på en mängd olika sätt men den här veckan väljer jag följande:

KORTINTERVALLER:

21 * 1 minut. 30 sek vila mellan varje intervall. Serievila efter 7 intervaller med 3 min vila.

LÅNGINTERVALLER:

6 * 6 min med 3 min vila mellan varje intervall.

Löpning i Central Park, april 2012

Jag sitter med turban i håret efter att ha sprungit Vårruset i Stockholm tidigare ikväll. En härlig tillställning med mycket sol – och mycket pollen. Det låg ett tjockt pollendis över fältet i Frescati och det kliade i ögonen av gräsdamm.

Man kan se Vårruset på 2 sätt: som en löparfest där deltagande är viktigare än tid – eller frustrerande 5 km där alla går i vägen. För ärligt talat, det är ingen som helst ordning på själva löpningen. Det är gångare i näst snabbaste gruppen ”springa fort” och det är smala passager där många ska igenom. Min första kilometer gick på över 7 minuter – jag kom helt enkelt inte fram snabbare än så. Jag valde att se loppet utifrån deltagarperspektivet istället och gladdes åt alla som var där!

Vi var ett helt lag som sprang och det var kul att fika i gröngräset efteråt. Mia, Elin, Lantto, Helena och Åsa – och så jag. En fin kväll under solen – men det var skönt att duscha av sig allt pollen efteråt. Därav turbanen i håret.