Jag laddar för backintervaller. Räds lite att jag springer dem utan min bästa coach. Han är verkligen guld värd. Vet precis vad jag går igång på: vad som får mig att fortsätta och vad som får mig att stanna.

Det värsta jag vet med en coach är när någon springer framför mig. Sådär ett retligt halvt steg före. Jag blir less. Skiter i det. Stannar. Vanligtvis är ju själva tanken med en ”hare” att den ska ligga lite framför. Min bästa ”hare” ligger ett halv steg efter. Det är då jag känner mig stark. Det är då känslan tar mig vidare.

Jag springer dåligt i grupp. Känner inte alls peppen. Delar faktiskt inte träningsglädjen. Det är sällan, i stort sett aldrig, som jag presterat bra i grupp. Jag tränar bäst på egen hand tillsammans med någon som ligger steget bakom – eller i en liten tight skara med några utvalda få.

Ibland tappar jag all kraft, energi och ork när jag hör ett ensamt litet fel ord. När jag är trött och hör ”halva intervallen kvar” vill jag helst fälla krokben på den där coachen som springer bakom. Jag hade mycket hellre önskat att personen sagt ”du har gjort mer än halva intervallen”. Det landar annorlunda hos mig när jag är trött och inte tror att jag orkar.

Det där med coachande är finlir med fingertoppskänsla. Ja, om man nu ska ha en coach som är värd namnet. Min bästa coach är Grabben. Han är alldeles snart coach även på pappret (vad han aldrig talat om är att han redan för många år sedan skrev träningsprogram till de som tjatade sig till det). Det är kul att se hur han redan träffat flera personer som är intresserade av det han gör – och hur han gör det.

Jag bad om hans barskaste uppsyn…

Jag tog semester ikväll – i alla fall kändes det så. Så fort Grabben kom hem från jobbet bytte vi till löparkläder och åkte ut mot Tylösand. Klockan var strax före 19 och en behaglig sensommarkänsla omgav oss. Det var tyst och lugnt och stilla och Tylösand bredde ut sig som ett guldkorn. På ett ställe spelade man boule, på ett annat dukade man upp till grillmiddag. Och vi sprang.

Halmstad är som vackrast utan turister. Augusti är verkligen magiskt och jag kan inte med ord beskriva hur det är att springa på Prins Bertils stig när hela havet breder ut sig när man springer ut ur en skogsdunge. Den känslan sprider sig som ett lyckorus i hela kroppen och själen liksom dansar och ler. Det kan man leva länge på!

Jag hade nya klockan på armen men tyckte att siffrorna var snåla. Kom senare på att den visade miles istället för kilometer eftersom jag inte ställt in den innan jag stack ut och sprang. Oh well. 5.04 miles senare var vi tillbaka där vi började rundan och då hade solen precis doppat sig i havet. Solnedgångar på Tylösand får inte plats i kameran hur mycket man än försöker. När himlen färgas i tusen nyanser av rosa, orange och lila och allt är så vackert så man vill spara allt på näthinnan.

Jag: Tights // Casall. T-shirt // Nike. Skor // Nike.

Grabben: Tights // Craft. T-shirt // Craft. Skor // Adidas.

Idag har jag och min kollega tränat med en tjej som heter Moa. Hon är PT via FUSTRA och håller hus på Elite Wellness i Göteborg där hon tränar många kunder, bland annat en av Sveriges bästa triathleter. Min kollega har tränat med henne förut och öste lovord: och jag kan bara hålla med!

Fokus på timmen låg på löpteknik. Vi började med att göra några övningar med en pinne för att titta på styrkor, svagheter och begränsningar. Det där med pinne alltså – det är superbra för att träna rörlighet och något jag gärna vill få till lite oftare i framtiden. Rörlighet tycker jag är extra bra att träna med PT, för det är svårt att se och känna vad man gör fel! Jag hade en hel del att tänka på under de övningar vi körde och framförallt måste jag aktivera ett gäng bortglömda muskler lite här och var. Moa filmade medan vi körde övningarna för att visa vad vi gjorde och hur det såg ut egentligen – med särskilt fokus på axelposition, höftposition och hållning. Det är inte precis så som man tror att det ser ut i alla lägen.

Efter ett tag hoppade vi på löpbandet och filmades när vi sprang – och hur vi sprang efter lite teknikgenomgång. Vi tittade inte bara på fötterna utan hur steget påverkade resten av kroppen. Det var verkligen superbra och intressant att se! Jag ska försöka att aktivera fötterna mer i slutet av steget istället för att låta dem pendla så långt bak. När mitt steg blir långt så kommer kroppen i obalans och jag måste justera för det i andra kroppsdelar. Det var väl kanske inte just dessa ord som Moa använde så det kan kanske låta lite knasigt, men jag tog med mig många klokheter från dagen även om jag är dålig på att få ner dem i ord.