Idag har jag levt.
Jag hade kunnat sluta mitt blogginlägg med den enda meningen ovan men jag bör nog förklara mig. Om det nu behövs. Ibland finns det inte ord nog att beskriva upplevelser och känslor. Precis som en kameralins inte kan återspegla verkligheten. Ibland blir man så frustrerad över att minnet faktiskt kommer att blekna och frustrerad över att det är fysiskt omöjligt att förstå hur storslaget saker och ting är.
Precis sådär var det idag.
Jag har sprungit (eller tagit mig fram, snarare – men jag kallar det springa för det var inte någon vandring i alla fall) på fjället. Jag har dessutom sprungit rätt mycket fel. Jag tänkte att jag skulle hålla mig nära bebyggelsen och valde bort leden som går runt Åreskutan. Men jag hamnade bakom en fjälltopp ändå.
Från Åre torg har jag tagit mig genom skidsystemet mot Ullådalen, uppåt och liksom ”bakåt” mot Forsaskalet och så upp på Mullfjällets topp innan jag vände nedåt mot Duveds linbana och branta nedförsbackar mot byn. I Duved köpte jag med mig ingredienser till pannkakor och snabb återhämtning i form av Cocio (känns fortfarande fel att inte säga Pucko) och gick sedan 7 km hem. Jag funderade på taxi en stund men tänkte att, visst, benen är riktigt trötta – men de är faktiskt fullt fungerande. Så varför ska jag inte gå? Jag har inte bråttom till något och inga måsten på hela dagen. Förutom att jag var sugen på pannkakor då… Allt som allt blev det dryga halvmaran. Det kan ju låta som en baggis, men enligt beräkningar tar dryga halvmaran här uppe runt 8-10 timmar att vandra. Lite snabbare såklart att springa…
För mig är det en stor upplevelse att leva. När verkligheten är sådär påtaglig i varenda muskelfiber. Jag lever när jag liksom härdas. Kämpar.
Min fjällöpning var ingen dans på rosor. Det är bistert där uppe. Blött, sankt, lerigt. Befriande. Kallt, kargt, barskt. Fantastiskt. Det är när man slutat tänka på hur blöt man ska bli om fötterna i nästa steg som känslan infinner sig. Den där känslan som bryskt men kärleksfullt påminner dig om att det är nu du lever. Den känslan är långt borta när man sitter på en skrivbordsstol bakom en skärm.
När jag var på leden som skulle ta mig till toppen av Mullfjället porlade det lite extra från en klipphäll. Jag tänkte att om just det här ögonblicket hade varit en film så hade jag stannat, dragit av mig handskarna, kupat händerna och druckit friskt fjällvatten. Så jag drog av mig handskarna, kupade händerna, funderade ett slag på om det här verkligen var friskt fjällvatten, och drack. Då levde jag om möjligt ännu mer. Det gjorde jag också när jag struntade i att hoppa över vattendraget och istället klev rätt igenom. Bara för att jag kunde. Jag lever ju!
