Jag och Grabben har en ganska lugn midsommarafton. Den kommer nog inte att bli helt alkoholfri, men det största intaget av den varan gjordes igår kväll. Då hade vi några vänner över på middag, och lite vin. Och lite cider. Och lite daquiri. Och lite pina colada. Jag var inte helt nöjd med mina daquiris men nu vet jag varför: jag skulle haft i en skvätt citronsaft. Jag får se till att minnas det till nästa gång!

Snyggt före middagen.

Stökigt efteråt.

Idag – den riktiga festdagen – är vi inte så noga med det där med att festa. Det mest midsommaraktiga blir nog att vi äter svindyra svenska jordgubbar. Hade det varit sol hade vi förmodligen tagit med en filt och lagt oss på stranden. Men hade vi gjort det idag hade det varit risk för att vi blåst bort. Istället gjorde vi det som stod på den ”att göra”-lista som Grabben skickade till mig i veckan: lång sovmorgon.

Sedan tog vi en sväng till stan och konstaterade att turisterna anlänt. Vi spanade in Stora Torg som fått snygg grön (fusk-)gräsmatta, midsommarstång och kanske det viktigaste – fotbollsmål och storskärm. Halmstad är en av städerna som arrangerar U21-EM i fotboll, därav gräsmattan…

EM i Halmstad – på Stora Torg (kan man lira fotboll och dansa runt stången. Eller kolla på matcherna på storskärm eller dansa vid scenen eller sitta och äta midsommarmat. Och dricka midsommardryck….)

Strax före avspark mellan Sverige-Italien var jag och Grabben ute och joggade en sväng. Jag hade pulsklockan på mig men den var opålitlig och visade 0 i puls passet igenom och genast blev jag nojig: genomför jag det här passet rätt? Vad är syftet? Är det ett effektivt pass? Ska jag vara nöjd?

Det blev ett pass i fartskorna: Nike Lunartrainer.

Kroppen kändes pigg och alert och löpningen kändes behaglig och lite rappare än jag sprang förut – även om jag har jäkligt kort stubin när jag springer raksträckor som sluttar knappt märkbart uppåt. Det fick Grabben erfara.

Dagens plan var att powerwalka en sväng på morgonen och sedan styrketräna på eftermiddagen. Verkligheten blev annorlunda. Jag var uppe och skrev på några artiklar till klockan 2 i natt (min kreativitet glöder sent på kvällen) så morgonwalkandet var det bara att stryka. Och eftersom dagen blev förskjuten och jag ska iväg på jobb ikväll, så kommer jag inte hinna med något styrketränande. Men jag har hunnit med lite lunchlöpning istället!

Planen var att springa 2 varv på den 3 kilometer långa och kuperade terrängaktiga slingan på Galgberget. Det skulle bli 2 lugna varv. Jag var ute efter att hitta känslan efter vilan. Låta kroppen vänja sig. Det började bra. Jag joggade på med bekväm puls. Solen sken, fåglarna kvittrade och vid utsiktsgläntan kunde jag se hela Halmstad och Laholmsbukten som var gul(d)kantad. Inte av alger, nä – av långa milsvida sandstränder såklart!

Jag kom ikapp några raska promenerare och eftersom det var i en uppförsbacke valde jag att dra på lite fart. Ville ju komma förbi utan att såsa. Kikade ner på pulsklockan som visade på 94% – och vips så var jag fast i maxpulskicken. Det gick så fort så jag vet knappt vad som hände men plötsligt tänkte jag att här skulle för fasen inte såsas eller bekvämlighetsjoggas ikapp den där känslan som jag trodde att jag tappat i och med vilan men som ta mig fasiken faktiskt finns där i allra högsta grad. Här skulle springas klart det första varvet i ett tempo och pulszon som var något utanför min bekvämlighetszon och sedan skulle målet med andra varvet vara att överträffa det första vad gäller puls.

Facit för första varvet blev en maxpulsnotering på 94% (195 slag) och snittpuls på 86%. Den största delen av rundan befann sig pulsen i pulszon 4. Överträffade jag detta efter varv 2? Såklart!

Jag vet inte riktigt hur det gick till, för pulsen var skyhög men jag kände mig stark. Jag undrade om pulsklockan hakat upp sig för den registrerade 188 slag väldigt länge men jag testade att sänka farten lite och visst halkade pulsen ner några slag då. Snittpulsen för andra varvet blev 89% – men maxpulsnoteringen hamnade på 93%, ett pulsslag under högsta noteringen på varv 1. Den största delen av rundan befann jag mig i pulszon 5 – den högsta pulszonen.

Väldigt nöjd med dagens maxpulskick kan jag konstatera att jag förmodligen springer snabbare nu än för 3 veckor sedan – trots att jag knappt tagit några löpsteg under denna period. Och att det enda som saknades efter dagens pass var ett dopp i havet. Men det kommer – när vattnet blivit varmare…

Maxpulskickad!

Jag är ingen löpartalang. För att vara ärlig är jag ganska kass på att springa. Jag löptränar mer än de flesta, men utvecklas inte nämnvärt. Jag är lite av en löparnolla. När man insett en sådan sak finns det två saker man kan göra: lägga ner det där med löpningen, eller fortsätta springa.

När det känts som mest orättvist och omöjligt har jag ägnat en hastig och vårdslös tanke åt att aldrig mer springa. Men när jag fått tänka tanken en gång till så har jag också besinnat mig. Varför skulle jag sluta? Det är för min egen skull jag springer. Ingen annans. Därför har jag fortsatt. Men det är också därför jag ställt om fokus från att komma först till att komma så nära den ultimata njutningen som det bara går. För löpning är njutning!

Jag har gått och längtat efter idag en hel vecka. Tanken att springa ett extra långt långpass har nämligen grott i mig ett tag. Att springa en mara är mer än att springa 2 varv runt Stockholm, eller tillsammans med 40 000 andra i Berlin, eller vilket lopp man nu springer. Att springa en mara kan också vara ett gäng asfaltsvägar mellan åkrar och längs kusten i Halmstad. Alldeles på egen hand och med vätskestationerna i ryggsäcken eller på bensinmackar. Att springa en mara kan vara ägnad en heldag utan rep som dras för att man inte klarade tidsgränsen. En mara kan vara lite småprat med hästarna i hagarna (vid kilometer 3, 7, 13, 18, 30), kossorna på fälten (vid kilometer 10, 14) och funderingar på livet i allmänhet (vid alla kilometrar). Kanske ett stopp för en glass (vid kilometer 33), en dricka (vid kilometer 17, 22, 29) eller att ta av sig dojjorna när man sitter på en sten i solen (vid kilometer 22). Då blir en mara ganska enkelt till 42 kilometers njutning.

Redo!

Ungefär såhär såg det ut mest hela tiden

Detta fick mig att le

Och dessa var så söta så de måste dokumenteras

Men… ska jag vara ärlig så var det inte lattjo lajbans hela tiden. Jobbigast var det helt klart mellan kilometer 8-12 och 38-slutet (ca 42-43). I början var det så jäkla långt kvar så då var det jobbigt rent mentalt. I slutet var det jobbigt för att det var så nära mål, men ändå inte riktigt. Och så började det gå riktigt långsamt. Det var nästan minusfartsvarning. Grabben (som kom ifatt mig på sitt eget långpass) började demonstrativt att gå bredvid mig och det var riktigt dålig coachning. Men han skärpte sig sedan och fick mig i mål. Då började tårarna rinna. Av trötthet – och känslan av att spränga gränser.

Rapport från starten:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/tNR1ajh4j9c" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

Rapport från dryga halvmarasträckan:

[kml_flashembed movie="http://www.youtube.com/v/rktYl1TMa-E" width="425" height="350" wmode="transparent" /]

(Ni får ingen rapport från slutet. Den glömde jag bort.)