I eftermiddags tränade jag mitt drömpass. Det passet jag alltid trånar efter när jag är borta eller när jag har fullt upp med annat. Passet som är träning när det är som bäst. Passet med megajäkla stort P!

Drömpasset sker utomhus. Det är intervallbetonat och det är fokus på ben. Det är kreativt och det är hands on. Och självklart skiner alltid solen. I mitt drömpass är det stor risk för att man får knott i munnen, myggbett på benen och grus i skorna. Fast det där brukar mina drömmar aldrig handla om.

Mitt drömpass är en form av crosstraining – á la Sara. Med mina favoritövningar. Jag började springa en omväg upp mot terrängslingorna pÃ¥ Galgberget. Hann med 10 minuters lugn uppvärmning innan jag gav järnet i 2 asfaltsbackar. En trappintervall senare var jag pÃ¥ slingan. Löpningen under passet gÃ¥r egentligen ut pÃ¥ att springa i ”lagomtempo” och förstärka de naturliga pulsökningarna genom att springa snabbare och göra ökningarna till spikraka toppar. Att öka i uppförsbackarna alltsÃ¥. Roligt? Ja! Jobbigt? Ja! Men vet ni vad – backarna tar slut snabbare om man spurtar uppför dem. Tänk pÃ¥ det nästa gÃ¥ng ni befinner er i en mördarbacke!

Jag sprang runt pÃ¥ Galgbergets slinga tills jag kom till mina favoritbackar som ligger lite utanför slingan. De är ungefär lika branta som de brantaste backarna pÃ¥ Ursviks 15-kilometersslinga. Ni som varit där vet vad jag menar. Att springa uppför är nästan enklare än att ta sig ner. Att springa uppför är inte sÃ¥ jobbigt, det gÃ¥r pÃ¥ knappa 30 sekunder. Det är när man kommit upp som det jobbiga börjar – när syreskulden jagat ifatt mig. Jag gjorde 3 backintervaller – och varvade med att sitta i jägarställning mot ett lass virke. Min ryggtavla passade perfekt mot en trädstam.

Sedan började jag springa igen, tills jag kom till en lÃ¥ng raksträcka. Jag slog av pÃ¥ tempot och tog mig framÃ¥t genom utfallsgÃ¥ng. Det gÃ¥r inte särskilt fort – men det är jobbigt. Räknade till 100, skakade ur mjölksyran ut benen och pinnade pÃ¥ – hemÃ¥t.

Jag kom inte särskilt lÃ¥ngt förrän jag befann mig i himmelriket. Mitt bland en massa trappor. Jag kunde bara inte springa förbi. Jag var tvungen att stanna till – och testa trapporna. Det blev runt 3-4 trapprusher. Vissa längre, vissa kortare. Alla underbara. Åh vad jag älskar trappor. Faktiskt lika mycket som muffins och strawberry daquiris!

Jag tog det lugnt pÃ¥ hemvägen, smÃ¥joggade. Jag hade lämnat skogen och kommit till civilisationen igen. Bilar, cyklar och barnvagnar körde runt omkring mig. Gick över den gamla järnvägsbron över Nissan och hade 150 meter hem. DÃ¥ bestämde jag mig för att kräma ur det sista ur benen. SÃ¥ det fick bli 150 meters utfallsgÃ¥ng. Fast jag ska erkänna att jag gjorde dem i 2 set. Och sedan Ã¥kte jag hiss upp till min lägenhet…

Jag hade planer pÃ¥ en lugn jogg idag, i Tylösands vackra strandskog. Men av det blev det inget. Underlaget passar inte riktigt för lÃ¥gpulsjoggar. Att gÃ¥ i djup sand är jobbigt bara det. SÃ¥ det fick bli lite promenerande istället. Upp och nedför sandbankar. Längs med den del av Prins Bertils stig jag inte gÃ¥r – eller springer – särskilt ofta.

Vi var nere pÃ¥ stranden en sväng och jag badade faktiskt fötterna. Dock med skorna pÃ¥, vilket inte riktigt var meningen. Men who cares om mina skor blev blöta och sandiga? Jag var smart nog och tog pÃ¥ mig mina gamla skor. Gamla som i 1 Ã¥r och 3 mÃ¥nader gamla. Ja, allting är ju relativt här i världen. Jag har hunnit slita ut ett par till skor efter det ”gamla” paret. Och numer varierar jag mellan 3 olika typer av skor ägnade Ã¥t 3 olika typer av löppass. Om man har problem med att variera sin träning är det bara att tänka att man ska använda alla paren minst en gÃ¥ng i veckan. Nu har jag visserligen inte det problemet, men ändÃ¥.

Eftersom jag vilat så aktivt kommer jag att vara superpigg imorgon. Ni vet vad det betyder va?

Snabbt underlag?

En vacker mjukt solskyddad bit av Prins Bertilstigen

Jag badar fötterna!

Jag hade finfint sällskap såklart!

Sedan lekte jag modebloggare. Ni känner väl igen posen?

(Skor: Adidas. Top: Adidas. Tights: Röhnisch. Sport-bh: Casall. Vizor, eller vad fasen det heter pÃ¥ svenska: Puma. Träningstrosor: Craft. Strumport: Nike. Nagellack: chockrosa frÃ¥n Depend. Smink: inget. Det var nog allt…)

Idag pÃ¥ förmiddagen tog jag igen de senaste Ã¥rens ickebakande och bakade kakor sÃ¥ det stod härliga till. SmÃ¥kakor med hasselnötter pÃ¥ toppen, kladdkrämig banankaka, nÃ¥gon slags wienerchokladkaka och kärleksmums. Naturligtvis var jag tvungen att smaka pÃ¥ allt – jag var ju tvungen att kolla sÃ¥ att det var okej att bjuda pÃ¥ det när vi fick vänner pÃ¥ besök strax efter lunch. Fast eftersom jag kände mig som gravid i fjärde mÃ¥naden efter allt provsmakande sÃ¥ var jag inte alls sugen pÃ¥ fika när det väl var dags.

Med en kaksmet och nÃ¥gra jordgubbar i magen gav jag och Grabben mig ut pÃ¥ ett lugnt löppass när klockan blivit sen eftermiddag. I augusti varje Ã¥r gÃ¥r loppet ”Prins Bertils minne” av stapeln, antingen som halvmara eller som millopp, och vÃ¥rt mÃ¥l för kvällen var att springa milspÃ¥ret. Inkluderat vägen mellan start/mÃ¥l och hem sÃ¥ skulle det bli en total distans pÃ¥ 15 km. Perfekt för mig och jag tänkte att jag styrt upp denna första träningsvecka väldigt förnuftig med en upptrappning frÃ¥n 4.5, till 6 till 8 och sÃ¥ nu 15 kilometer.

Solen skiner (nästan) alltid i Halmstad.

Det kändes bra att springa idag med. Benen är mÃ¥hända inte lika pigga som under första löpturen i tisdags – men sÃ¥ har jag tränat varje dag sedan dess ocksÃ¥. Kroppen börjar kännas som vanligt alltsÃ¥, med en antydan till seghet.

Bäst som vi sprang och pratade om allt och ingenting sÃ¥ ser jag en bekant figur komma springades mot oss. En leende tjej med finishertröja och snygg frisyr – Ultra-Fredrika! Vad är oddsen liksom? De kommande kilometrarna flög förbi, mÃ¥hända inte fartmässigt men däremot tidsmässigt!

Efter ett tag sprang vi och Fredrika skilda vägar. Grabben lotsade mig vidare med hjälp av en karta över Prins Bertilsbanan och vi sprang bland hus och pÃ¥ asfaltsvägar. Vissa av husen var nog ganska fina, men av det sÃ¥g jag inte sÃ¥ mycket eftersom jag bara kan titta rakt fram. Nackspärrsdemonen, som varit frÃ¥nvarande de senaste 2 Ã¥ren, har börjat jaga mig igen och just nu sitter det en molande käpp i skulderbladen som gör att jag inte kan titta Ã¥t sidan utan att vrida hela kroppen. Irriterande är bara förnamnet – men jag springer ju inte med nacken sÃ¥ det är ganska lugnt ändÃ¥.

Efter mÃ¥lgÃ¥ng konstaterade jag att jag gÃ¥tt och blivit mänsklig efter mitt vilouppehÃ¥ll. När jag sprang i snabbdistansfart häromdagen fick jag jäkligt ont i mina magmuskler (har aldrig hänt när jag sprungit förut) och idag kände jag av vaderna, som nu – nÃ¥gra timmar och 2 glas vin senare – är jättestela (hände aldrig förut). Vad har hänt? Förut var jag outtröttlig. Kanske lite mer träning kan hjälpa mig tillbaka till den känslan. Piggheten i benen kan jag offra – sÃ¥ länge jag fÃ¥r behÃ¥lla min tempoutveckling.