I eftermiddags tränade jag mitt drömpass. Det passet jag alltid trånar efter när jag är borta eller när jag har fullt upp med annat. Passet som är träning när det är som bäst. Passet med megajäkla stort P!

Drömpasset sker utomhus. Det är intervallbetonat och det är fokus på ben. Det är kreativt och det är hands on. Och självklart skiner alltid solen. I mitt drömpass är det stor risk för att man får knott i munnen, myggbett på benen och grus i skorna. Fast det där brukar mina drömmar aldrig handla om.

Mitt drömpass är en form av crosstraining – á la Sara. Med mina favoritövningar. Jag började springa en omväg upp mot terrängslingorna på Galgberget. Hann med 10 minuters lugn uppvärmning innan jag gav järnet i 2 asfaltsbackar. En trappintervall senare var jag på slingan. Löpningen under passet går egentligen ut på att springa i ”lagomtempo” och förstärka de naturliga pulsökningarna genom att springa snabbare och göra ökningarna till spikraka toppar. Att öka i uppförsbackarna alltså. Roligt? Ja! Jobbigt? Ja! Men vet ni vad – backarna tar slut snabbare om man spurtar uppför dem. Tänk på det nästa gång ni befinner er i en mördarbacke!

Jag sprang runt på Galgbergets slinga tills jag kom till mina favoritbackar som ligger lite utanför slingan. De är ungefär lika branta som de brantaste backarna på Ursviks 15-kilometersslinga. Ni som varit där vet vad jag menar. Att springa uppför är nästan enklare än att ta sig ner. Att springa uppför är inte så jobbigt, det går på knappa 30 sekunder. Det är när man kommit upp som det jobbiga börjar – när syreskulden jagat ifatt mig. Jag gjorde 3 backintervaller – och varvade med att sitta i jägarställning mot ett lass virke. Min ryggtavla passade perfekt mot en trädstam.

Sedan började jag springa igen, tills jag kom till en lång raksträcka. Jag slog av på tempot och tog mig framåt genom utfallsgång. Det går inte särskilt fort – men det är jobbigt. Räknade till 100, skakade ur mjölksyran ut benen och pinnade på – hemåt.

Jag kom inte särskilt långt förrän jag befann mig i himmelriket. Mitt bland en massa trappor. Jag kunde bara inte springa förbi. Jag var tvungen att stanna till – och testa trapporna. Det blev runt 3-4 trapprusher. Vissa längre, vissa kortare. Alla underbara. Åh vad jag älskar trappor. Faktiskt lika mycket som muffins och strawberry daquiris!

Jag tog det lugnt på hemvägen, småjoggade. Jag hade lämnat skogen och kommit till civilisationen igen. Bilar, cyklar och barnvagnar körde runt omkring mig. Gick över den gamla järnvägsbron över Nissan och hade 150 meter hem. Då bestämde jag mig för att kräma ur det sista ur benen. Så det fick bli 150 meters utfallsgång. Fast jag ska erkänna att jag gjorde dem i 2 set. Och sedan åkte jag hiss upp till min lägenhet…

Jag hade planer på en lugn jogg idag, i Tylösands vackra strandskog. Men av det blev det inget. Underlaget passar inte riktigt för lågpulsjoggar. Att gå i djup sand är jobbigt bara det. Så det fick bli lite promenerande istället. Upp och nedför sandbankar. Längs med den del av Prins Bertils stig jag inte går – eller springer – särskilt ofta.

Vi var nere på stranden en sväng och jag badade faktiskt fötterna. Dock med skorna på, vilket inte riktigt var meningen. Men who cares om mina skor blev blöta och sandiga? Jag var smart nog och tog på mig mina gamla skor. Gamla som i 1 år och 3 månader gamla. Ja, allting är ju relativt här i världen. Jag har hunnit slita ut ett par till skor efter det ”gamla” paret. Och numer varierar jag mellan 3 olika typer av skor ägnade åt 3 olika typer av löppass. Om man har problem med att variera sin träning är det bara att tänka att man ska använda alla paren minst en gång i veckan. Nu har jag visserligen inte det problemet, men ändå.

Eftersom jag vilat så aktivt kommer jag att vara superpigg imorgon. Ni vet vad det betyder va?

Snabbt underlag?

En vacker mjukt solskyddad bit av Prins Bertilstigen

Jag badar fötterna!

Jag hade finfint sällskap såklart!

Sedan lekte jag modebloggare. Ni känner väl igen posen?

(Skor: Adidas. Top: Adidas. Tights: Röhnisch. Sport-bh: Casall. Vizor, eller vad fasen det heter på svenska: Puma. Träningstrosor: Craft. Strumport: Nike. Nagellack: chockrosa från Depend. Smink: inget. Det var nog allt…)

Idag på förmiddagen tog jag igen de senaste årens ickebakande och bakade kakor så det stod härliga till. Småkakor med hasselnötter på toppen, kladdkrämig banankaka, någon slags wienerchokladkaka och kärleksmums. Naturligtvis var jag tvungen att smaka på allt – jag var ju tvungen att kolla så att det var okej att bjuda på det när vi fick vänner på besök strax efter lunch. Fast eftersom jag kände mig som gravid i fjärde månaden efter allt provsmakande så var jag inte alls sugen på fika när det väl var dags.

Med en kaksmet och några jordgubbar i magen gav jag och Grabben mig ut på ett lugnt löppass när klockan blivit sen eftermiddag. I augusti varje år går loppet ”Prins Bertils minne” av stapeln, antingen som halvmara eller som millopp, och vårt mål för kvällen var att springa milspåret. Inkluderat vägen mellan start/mål och hem så skulle det bli en total distans på 15 km. Perfekt för mig och jag tänkte att jag styrt upp denna första träningsvecka väldigt förnuftig med en upptrappning från 4.5, till 6 till 8 och så nu 15 kilometer.

Solen skiner (nästan) alltid i Halmstad.

Det kändes bra att springa idag med. Benen är måhända inte lika pigga som under första löpturen i tisdags – men så har jag tränat varje dag sedan dess också. Kroppen börjar kännas som vanligt alltså, med en antydan till seghet.

Bäst som vi sprang och pratade om allt och ingenting så ser jag en bekant figur komma springades mot oss. En leende tjej med finishertröja och snygg frisyr – Ultra-Fredrika! Vad är oddsen liksom? De kommande kilometrarna flög förbi, måhända inte fartmässigt men däremot tidsmässigt!

Efter ett tag sprang vi och Fredrika skilda vägar. Grabben lotsade mig vidare med hjälp av en karta över Prins Bertilsbanan och vi sprang bland hus och på asfaltsvägar. Vissa av husen var nog ganska fina, men av det såg jag inte så mycket eftersom jag bara kan titta rakt fram. Nackspärrsdemonen, som varit frånvarande de senaste 2 åren, har börjat jaga mig igen och just nu sitter det en molande käpp i skulderbladen som gör att jag inte kan titta åt sidan utan att vrida hela kroppen. Irriterande är bara förnamnet – men jag springer ju inte med nacken så det är ganska lugnt ändå.

Efter målgång konstaterade jag att jag gått och blivit mänsklig efter mitt vilouppehåll. När jag sprang i snabbdistansfart häromdagen fick jag jäkligt ont i mina magmuskler (har aldrig hänt när jag sprungit förut) och idag kände jag av vaderna, som nu – några timmar och 2 glas vin senare – är jättestela (hände aldrig förut). Vad har hänt? Förut var jag outtröttlig. Kanske lite mer träning kan hjälpa mig tillbaka till den känslan. Piggheten i benen kan jag offra – så länge jag får behålla min tempoutveckling.