Vi har kommit hem och det ska bli fantastiskt skönt att få sova i min egna säng inatt. Mamma och pappa, tack för att jag får sova hos er men… er TV-soffa slår inte sängen här hemma!

På tåget ner funderade jag och Grabben på vad vi ska göra i helgen. Köpenhamn ligger nära och dit har jag velat åka över dagen ända sedan vi flyttade till Halmstad men Grabben har något Köpenhamnmotstånd inbyggt i sig. Sedan kom vi på den briljanta idén om att åka skidor i Åre. Ja, why not? Tyvärr kräver det ju ett visst mått av resande som inte kostar gratis så vi får väl se…

Hemma!

Klockan är strax efter lunch men jag har precis ätit en gigantisk frukost på kvarg smaksatt med vanilj och kanel tillsammans med mängder med blåbär och hallon, 2 ägg och så en stor skiva Leksands surdegsknäcke med saltrulle och cheddar. I förmiddags var jag nämligen ute på äventyr!

Ända sedan jag flyttade till Halmstad har jag hört att Lynga ska vara fantastiskt. Det är ett naturreservat ute vid kusten vars sandstrand många gånger blivit utsedd till Halmstadtraktens bästa. Ändå har man enligt ryktet stranden ofta för sig själv under sommarmånaderna. I förmiddags åkte jag dit, dels för att spana in stranden men också för att ta mig en titt på en gigantisk sanddyn som ska vara runt 36 meter hög.

Planen var att jag skulle göra detta tidigt imorse men… det visades 3 CSI-avsnitt på raken igår kväll med början 22.25 så att gå upp i ottan var inte det lättaste. Istället gick jag upp halv tio, velade ett tag och stack sedan iväg.

Jag tog bilen till Lynga som ligger typ 2 mil på andra sidan Halmstad. Det stod någon enstaka bil på den ödsliga parkeringsplatsen i skogen men jag hade hela tiden sällskap av fåglarna. Jag hittade en skylt som pekade mot sanddynen och följde den.

Sanddynen i sig är inte så imponerande. Man fattar knappt att man är på en sanddyn. Det är mest som en kulle med sand som underlag. Inte heller låg den särskilt nära vattnet. Allt jag såg var skog, skog och så mer skog. Istället för att gå samma väg tillbaka hittade jag en antydan till en stig och följde den. Det var lite snårigt och bökigt men snart kom jag ut på en större stig. Det var då jag började se dem: de oranga markeringarna! Och är det en sak som är säker när man ser markeringar, ja då är det att man ska följa dem!

Förmiddagen förvandlades snart till ett äventyr ute i Lynga naturreservat. Markeringarna gick genom strandskog och annan skog som skiftade i gröna och bruna vackra färger. Jag pinnade på och ruschade uppför en och annan backe för att få upp pulsen.

När jag följt markeringarna i 40 minuter undrade jag hur lång slingan egentligen var. Jag började oroa mig för att den skulle vara i flera mil och funderade på om jag borde vända och gå tillbaka samma väg. Det alternativet verkade oändligt jobbigt. Då var det mindre jobbigt att fortsätta följa markeringarna även om det innebar en längre väg…

Efter en timme från det att jag parkerade vid Lynga var jag åter vid parkeringsplatsen. Slingan var inte på flera mil. Den var bara på 4.7 km! Men jag hade ännu inte sett stranden. Jag hittade en skylt som pekade mot stranden knappt 1 km bort och sprang mot den.

Eftersom vädret var både grått och disigt såg jag inte någon horisont men nedanför mina fötter bredde sig en magnifik sandstrand ut sig och jag förstår de som säger att Lynga strand är den bästa. Däremot förstår jag inte varför här inte sägs vara något folk…

Utsikt från sanddynen

Sprakande färger på väg nedför dynen

Mysig strandskog

Mitt ute i ingenstans

Strax efter lunchtid steg jag på bussen och åkte rakt in i ett stormigt äventyr. Himlen hade varit hotande grå hela förmiddagen och när bussen stannade vid Tylösand kom den första regndroppen. Himlen var visserligen grå, men inte farligt regntung så jag hoppades att det snart skulle sluta. Det gjorde det inte.

Jag hade packat ryggsäcken med 1 Swebar, 1 banan, kamera och telefon som skulle hjälpa mig de dryga 13 kilometrarna hem från Tylösand. 13 km borde inte vara någon match men det blev det.

Så snart jag rundat udden vid livräddartornet och Salt ruskade vinden tag i mig. Den kan vara grym längst ute vid kustremsan. Jag joggade på och kisade. Naturen var vacker och dramatisk och vad gjorde väl lite vind och blåst tänkte jag. Jag längtade efter den skyddande Rhododendronparken och var snart där. Vinden avtog men fångade mig snart igen.

Småjoggandes svor och skrattade jag omvartannat. Svor över att de huggit ner så många träd längs med stigen. Det fanns inget skydd att söka, varken vid Tjuvahålan eller efter Handikappbadet. Regnet övergick till småspik och i enträgna snöflingor som såg mjuka ut men som bet mig i kinderna. Mitt i härligheten av vind och snöregn hittade jag videkvistar och i vikarna guppade fåglar bland vita gäss.

Mina kläder var snart genomsura och jag funderade över mina val: att vara hard core och fullfölja hela vägen hem eller att vara förnuftig och ringa hem efter räddning. Jag valde förnuftet och bad Grabben att hämta mig i Grötvik. Hade jag burit kläder ämnade för regn, snö och storm hade jag fortsatt. Men i redan dygnsurt pannband och kläder som chippade full av väta vore en fortsättning på äventyret en garanterad förkylning. Då sparar jag hellre på krutet.

Den sista biten till Grötvik var hård. Inga träd och direkt motvind. Regnspikarna högg i låren och vinden bråkade med mig hela vägen. Jag mötte en annan löpare som inte heller alls var klädd för vädret men som stretade på. Och så några bilar. Till sist kom min egen räddning: Grabben.

Här hemma, dryga timmen senare, är himlen fortfarande grå. Men ingenting vittnar om den gråsura storm som svepte över den yttersta kusten för bara en liten stund sedan. Balkonggolvet är torrt och trädens grenar står stilla i vinden. Mina 45 minuter på Prins Bertils stig känns inte särskilt verkliga men var definitivt ett äventyr i sig.