Jag tog ut cykeln en sväng på kvällskvisten. Vädret har varit knepigt med dis och värme, sol och regn men när jag stack ut så sken solen intensivt trots att klockan var efter 19. Regnet har gjort underverk för björkarna riktigt lyste i grönt på Galgberget. Fantastiskt fint!

Mitt syfte med kvällens pass var att leta upp så många backar jag kunde hitta och jag cyklade sjukhusbacken och rullade uppför backen vid Wapnö flera gånger. Jag hade inte riktigt tid att njuta av utsikten just då – men varje gång jag vände nedåt så kom en otrolig frihetskänsla över mig. Full blås i en lång nedförsbacke med vinden i ryggen kan inte göra mig annat än fullkomligt överlycklig. Det här med att cykla landsväg är en av de bästa grejerna jag tagit mig för!

Halmstad stoltserar också med blommande träd och jag önskar att de såg ut såhär hela sommaren. Men, på ett sätt så är den allra bästa tiden just nu. När allt slår ut och börjar blomma. Ljusgrönt och skirt och så vackert och fint. Sedan blir man liksom van. Tar det gröna för givet.

Jag minns hur jag för några vårar sedan sprang min favoritrunda runt Frennarp här i Halmstad och verkligen såg skillnad dag för dag. Hur allting slog ut och blev sådär fantastiskt blomstrande, grönt och levande. Så var det också idag.

Framåt kvällen drog jag på mig löparkläderna och begav mig iväg tillsammans med Grabben. Vitsipporna stod fortfarande som allra bäst i backen men även löven på träden har slagit ut. Grabben coachade mig genom ett gäng intervaller och medan sekunderna tickade ner fokuserade jag på annat istället för att tänka på flås och trötthet. Trots att jag låg nära maximal anstängning var det som att jag tog in varje nyutslagen liten blomma vi sprang förbi. Kikade på varje litet löv som slagit ut. Varje träd. Varje liten vitsippa.

Intervallfacit blev 15 minuters uppjogg och 15 minuters nedjogg och däremellan 30, 60, 30, 60, 90, 60, 30, 60, 30 sekunders intervaller.

Såhär kan man se ut när man inte tränar.

Jag har min blogg hos webhotellet One – men det känns som det strular lite för ofta. Nu är allt up and running igen – lagom tajmat till att jag slagit mig ner i Stockholmssoffan. 50 mil i bil har tillryggalagts – och nästan 2 mil till fots. Jag satte lurarna på öronen och stack iväg längs med Prins Bertils stig från Halmstad till Möllegård för att komma fram i lagom tid tills dess att godaste italienska glasskiosken öppnade klockan 13. Årets första glass intogs i sol men kylslaget vårväder och jag valde smakerna nougat, hasselnöt och blodapelsin. Det lär bli fler glassar där i sommar!

Grabben är både hundrädd och hästrädd men den här lilla gick visst bra…