Jag såg en cyklist i solen igår. Det känns verkligen som vår här. Enligt säsongarveteranerna är Champoluc solsäkert under jul och nyår. Snöläget är nog bättre lite senare på säsongen. Redan imorgon ska det komma mer snö – men då har vi åkt hem.

Jag vet precis vad jag ska börja med i det här inlägget.

Tusen tack till alla som bidragit till Rosa Bandet genom min cykel! Tusen tack för alla sms jag fått mitt i natten! Tusen tack för alla kommentarer för Facebook och på min blogg. Tusen tack till alla ni som tänkt på mig! Och tusen tack till min grymma granne Stefan Manning som tog mig igenom dygnet (läs för övrigt hans upplevelse – samma äventyr men beskrivet på ett helt annat sätt)!

Jag sa att jag gärna offrade en ömmande bakdel och svullna fötter för kampen mot bröstcancer – och det står jag fast vid. Lustigt nog var faktiskt bakdelen det som kändes minst.

Många frågade mig hur det kändes innan jag börjat cykla. Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna mig – för jag tyckte mest att det kändes kul och spännande. Jag var inte inne i någon bubbla och jag stängde inte ute allt annat. Jag försökte verkligen gå in i utmaningen med känslan av ”hur svårt kan det va?” och jag tror att det var en bra grej. Innan hela kalaset började gjordes en intervju med mig och min solocyklistgranne Stefan Manning och den finns här. Visst känns vi rätt avslappnade?

Om Stefan Manning redan då berättat att ingen annan, som haft för avsikt att hålla honom sällskap hela dygnet också faktiskt gjort det, så hade jag nog varit mer nervös. Så tack Stefan för att du aldrig sa det!

Jag använde Activious pulssystem nästan hela dygnet och försökte ligga på en förnuftig nivå. Jag följde alla instruktörers angivelser så var det intervaller så körde jag det, var det backe så körde jag det. Men pulsen skulle pressas upp i röd zon så pressade jag upp den på typ 82%. Det var den maxpuls jag själv registrerade. Annars låg jag en stor del av tiden i runt 65-70% av max. Förutom under de sista 4-5 timmarna, då öste jag på. Men efter så lång tid händer konstiga grejer med kroppen så även om jag öste och svetten rann så ”flåsade” jag inte. Jag hade all ork, men noll flås. Men – vi börjar från början!

Hela eftermiddagen och kvällen bjöd på sjukt bra pass. Först Emils Livestrong-pass som var galet bra, Johannas polispass var också sjukt bra, Love is wicked-passet med Träningsnarkomamman var rolig och gulligt (men mest kul i slutet när det gick upp hur fyndigt det var) och inte att förglömma – Johans underbara Amerikapass med nationalsång och flaggan uppklistrad på cykeln där han såg ut som Tom Cruise själv. Två riktiga höjdpunkter var också Magnus Gårdmarks klass som alltid levereras med stor proffsighet och sedan Jim Berg och Eyal Mualems klass. Det var också 2 klasser med sjukt bra musik. Jag har inte fattat det förut men nu vet jag – det är ju house och trance jag älskar att träna spinning till!

Nu hade vi kört i 8 timmar. Det hade börjat kännas lite i rumpan men det var ingen fara än. Jag hade på mig ett par superbra spinningtights från Casall och satt på en gelsadel. På händerna hade jag som alltid ett par handskar på mig och dessutom hade jag klätt styret i skumplast så att det skulle bli mjukare. Dessutom hade jag höjt styret lite för att avlasta ryggen.

Runt midnatt fick vi cykla till video från mountainbiketävlingar, cykla till ännu mer riktigt bra house och sedan kom Caroline och körde en riktigt bra think outside the box-klass. Caroline, om du läser detta och inte redan vet hur sjukt bra du är så kan jag berätta för dig att du är sjukt bra!

Sedan blev det jobbigt. Om jag hade delat samma passion för rock som alla andra personer i salen gjorde så hade timmarna på natten säkert varit en lätt lek. Men jag gör ju inte det…

Spinningsalen som hade varit nästan smockfull tills nu började bli lite glesare. Och vi som var där började bli trötta. Mest för att klockan faktiskt var mitt i natten. Jag började bli riktigt sömnig. Och det där är något jag inte är van vid. Jag är van vid att kunna vara uppe ett dygn utan att känna så mycket, oavsett om det handlar om resor eller träning. Men det är vid sådana här tillfällen, när jag känner att jag lätt skulle kunna blunda och somna på en cykel, som jag inser att jag inte är 22 längre. Det känns hårt.

Vi hade en paus på runt 5 minuter mellan varje klass och då passade jag på att gå av cykeln och framförallt ta ur fötterna ur skorna. Jag lade mig på en mjuk bänk med fötterna i högläge. Och så försökte jag äta det jag kunde. Eller byta kläder. Eller smörja mer idominsalva på rumpan och på händerna. Eller blogga. Eller svara på sms. Det var rätt så stressigt i pauserna faktiskt…

Hela natten längtade jag till klockan 8, för då skulle slutspurten börja med Andréas Hagnesta Hill! Klockan 8 tog jäkligt god tid på sig att komma! Innan dess så fick vi lite mer videoklasser – bland annat så cyklade vi på Mallis och så fick vi en morgon med utsikt över en äng i en skog där solen gick upp.

Det var ungefär nu det blev svårt att få i sig energi. Det där med energi har varit det absolut svåraste under mina långtidsutmaningar – oavsett vad jag gör. Men det är också det viktigaste. Tusen tack till mig själv för att jag köpte 3 liter Pucko som de snälla arrangörerna kom ner med under dygnet. Förutom det drack jag 2 burkar cola, åt 3 bullar, 2 korv med bröd, 1 risifrutti, 1 ljus fralla med ost, vatten och vätskeersättningstabletter från Nuun under dygnet. Och så fick jag en påse godis från Erika och Annika under natten och ni ska veta att den sockerchocken räddade mig på morgonkvisten. Tusen tack! Jag hade tänkt ta med mig några portionsförpackningar Frödinge ostkaka för jag tror att det skulle vara en sådan grej som funkar för mig men det fanns såklart inte i affären när jag var där.

Fram på morgonen började jag smörja mina knän med Voltaren. Och så tog jag en Treo lite nu och då. Jag började känna av mitt högra knä lite. Med betoning på lite.

Rumpan gjorde fortfarande inte särskilt ont men jag hade fått någon slags värmereaktion på mina ben från dels mina långa spinningbyxor och mina leg sleeves så när jag bytte till kortare cykelbyxor från Craft exponerade jag inte världens snyggaste ben precis.

Det som gjorde mest ont var egentligen mina fötter och mina händer. Mina tår, som egentligen får anses som en achilleshäl, började protestera efter några timmar. Jag får ofta någon slags nervkläm i tårna – även om de är instängda i rymliga områden. Det gör sjukt ont men går över rätt snabbt bara man tar ut fötterna ur skorna. Nervklämmet försvann under dygnet – men den hårda cykelskon gjorde sig påmind istället. Mina fötter vill nog helst vara instängd i duntofflor, inte cykelskor. Vet ni hur hårda cykelskor är, särskilt efter 24 timmar? Även om jag cyklade i skor som var 2 nummer för stora (tusen tack Jessica för att du räddade mina fötter så mycket det gick!) och hade mycket plats så var det fortfarande hårt. Och händerna! Mina stackars händer… och handlederna som var böjda ett dygn i sträck… Rumpan var alltså mitt minsta bekymmer under dygnet!

Jag såg fram emot klockan 8 redan innan det Rosa Dygnet började. Det finns en stor anledning till detta och troligtvis delar jag den med andra människor som också håller på med långtidsutmaningar. Det spelar ingen roll hur lång tid man varit igång, eller hur ont man har, för på slutet händer något fantastiskt i kroppen. Allt det onda försvinner och man får en massa ny kraft. Man vittrar doften av målgång och då händer magiska grejer i kroppen. Det är en fantastisk känsla och det var den jag längtade efter.

Det är bara det att jag vanligtvis upplever den känslan under den sista timmen av ett ”lopp”. Nu förväntade jag mig att jag kunde leva på den i 5 timmar. Och det kunde jag såklart inte. Men den räckte i alla fall till de 3 sista timmarna.

Therese Nordström – vilken klass! Detta var den första klassen då jag minsann tänkte köra minst lika hårt som alla andra. Jag och Stefan nickade till varandra och så körde vi. Intervaller. Många minuters ståintervaller gjorde sjukt ont i fötterna så jag tror att jag bytte ut en av dem mot sittande intervall. När man cyklat i 21 timme brukar man inte vilja sitta och cykla men det gjorde jag med glädje – bara jag slapp att stå.

Näst sista klassen var Jims. Som vanligt var den riktigt bra. Och jag och Stefan körde. Men det var till den sista klassen som den där jäkla skumgummiplasten åkte från styret och som styret sänktes ner till min riktiga position. Det var då som benen gick igång precis som på vilken annan klass som helst där jag kör fullt ös medvetslös. Svetten rann och jag var trött men jag hade slut på andfåddhet. Det är en mycket märklig känsla som jag också borde komma ihåg från mina ultralopp för där händer precis samma sak. Och det där borde alla få uppleva för det är just det som gör att man vet att man klarar av mer än man tror.

Dygnet avslutades med rosa bubblor och en sista påminnelse om varför vi var där. Stort tack till dig Maria som arrangerar Rosa Dygnet trots att din mamma gick bort i mars. Stort tack till dig från alla döttrar, mammor, systrar, vänner och kvinnor!

Det är helt fantastiskt att detta event samlat ihop nästan en halv miljon kronor under de år som det pågått. Vi som varit där har ju ”bara” svettats och haft kul och investerat i oss själva! Pengarna i år är inte riktigt sluträknade (men vi går mot ett nytt rekord!) – det är först i slutet av oktober som kassan stängs och tills dess ska min gröna cykel från BodyBike som var helt grym att cykla på auktioneras ut. Och tills dess kan man fortsätta att skänka pengar genom den här sidan (som vanligt får ni gärna skriva ”Träningsglädje” i rutan för förnamn och ert eget namn i rutan för ”efternamn”).

Jag kände mig oförskämt pigg efter eventet. Men när jag skulle gå därifrån slog kroppen knut på sig själv och jag blev jättestel och vilken åldring som helst med rullator kunde gå snabbare än mig. På tåget kunde jag knappt hålla mig vaken. Det var överfullt och jag satt på en bagagehylla. Sedan tog jag en taxi till lägenheten. Det tar vanligtvis 12 minuter att gå.

Jag gick raka vägen till sängen och pratade en kort stund med Grabben som är på träningsläger i Portugal, men insåg att jag höll på att somna mitt i en mening så klockan 17.15 lade jag huvudet på kudden och somnade. Och vaknade nyss. Efter 15 timmar.

Efter 15 timmars sömn känns kroppen helt annorlunda! Handlederna är bara lite stela. Mina ben är snygga, knäna är inte alls lika stela som igår och det enda sviter jag har är egentligen några bortdomnade tår. Helt okej för att vara dagen efter. Helt okej för att ha nått 2 mål: dels att cykla 24 spinningklasser och för att ha suttit på den cykel som drog in mest pengar till Rosa Dygnet.

Idag ska jag inte göra många knop. Jag ska gå ut och äta frukost i solen och sedan ska jag växla pengar och packa om väskan. För ikväll åker jag på semester till varmare breddgrader. Jag ska ju på träningsresa! Förutom all annan träning har jag bokat in mig på 2 cykelpass men jag ska nog fokusera på yogan istället. Och semesterkänslan!

Klicka här för att se filmen. Eller här för att höra mig och min fantastiska cykelgranne Stefan prata i halvtid. Jag ser glad och pigg ut men det var jag inte. Det märks nog mest eftersom jag inte har någonting vettigt alls att säga.

Som du ser på bilden nedan är morgondagens spinningsal redo. Om ni tittar noga ser ni en grön cykel. Den är min. Och snart kanske din?

Jag laddar med mat och godis ikväll. Ja faktiskt! Fast just nu är jag hur mätt som helst och ångrar den där sista godisbiten. Varför blir det alltid så? Och varför finns det alltid godisbitar i påsen som man liksom inte gillar och därför väljer sist – trots att man i butiken bara stoppar i bitar i påsen som man faktiskt vill ha och tycker om. Nä, jag är ingen bra godisätarperson så det är lika bra att jag inte börjar öva på den färdigheten.

I övrigt har jag fortsatt att fundera på hur svårt det där spinningdygnet egentligen kan vara. Jag tänker på tjejen som nyss suttit på en roddmaskin i 26 timmar. Hon gjorde det solo (fast med sällskap bredvid). Sjukt strongt! Men så slog hon världsrekord också. Hon skriver på sin blogg att hon förberedde sig minutiöst – och det gör mig plötsligt nervös.

Jag är nog ganska dålig på just förberedelser. Det är därför jag inte är någon tävlingsmänniska. Det enda jag förbereder mig med är att tänka ”hur svårt kan det va”. De prylarna jag köpt har jag köpt på inrådan av andra. De gångerna då jag cyklat i 12-13 timmar har jag inte haft nåt alls med mig. Inte ens vadderade cykelbyxor. Vad är det egentligen man gör när man förbereder sig om man inte bara tänker på hur svårt det (inte) kan va?

Bilden är tagen av den här killen.