Det började bra. Det var ju asfalt. Även om det var uppför. Gruset efteråt var också okej, inget märkvärdigt. Efter ett tag blev gruset till stenar, men det var fortfarande okej. Det var någonstans där det var hål i marken som det smög sig på. Rädslan. Kilometrar där jag inte hade någon kontroll alls, där folk vurpade lite här och var och där det var himla trångt i spåren. Det kändes som att åka kvällsskidåkning i Åre. Rädslan att jag själv skulle tappa kontrollen var lika stor som rädslan av att bli påkörd av någon annan. Snart dominerade den hela mig. Jag höll hårt i styret. Ville inte tappa det. Håligheterna som cykeln dundrade i var som en puckelpist, fast pucklarna gick nedåt och inte uppåt. Som gigantiska räfflor typ.

Några kilometer innan Risberg (en tredjedel in i loppet) önskade jag mig innerligt någon annanstans och bestämde mig för att kliva av. Jag hade inte ett dugg kul. Jag gillar fart. Men jag vill ha kontroll.

Jag åkte buss till Mora tillsammans med några barskrapade (i huden alltså) och andra med tekniska fel. Vasaloppsorganisationen är grymma på mycket men det finns en förbättringspunkt. Vi som bröt fick åka en buss – våra cyklar skulle transporteras senare. Ingen visste riktigt hur eller när, bara att de skulle finnas i Mora innan klockan 21. Frågan som återstod var om jag skulle vänta i Mora, kanske ända till kl 21 – eller åka 9 mil hem till Sälen och sedan 9 mil till Mora för att hämta cykeln och sedan 9 mil hem igen.

Min cykel kom till Mora innan 21. Strax efter kl 17 var den där och jag sparade några tårar tack vare det. En hel mängd andra gick åt en stund innan. Jag var så himla ledsen och förstod inte varför. Efter en stund vid Siljan insåg jag att det var rädslan som fortfarande satt i kroppen. Den känslan är ovan och överväldigande.

I morgon skiljs jag från min mtb. Den är såld och lämnas kvar i fjällen till en annan lycklig ägare. Den är verkligen fantastisk, min Trek. Den har bara haft fel ägare fram tills nu.

Jag är i Sälen sedan ett par timmar tillbaka. Svor några gånger på vägen upp. Vägarbete på E4:an och massiva köer i Mora. Höll mig nöjd med en spännande ljudbok och var glad över att det trots allt var så fint runtomkring mig. Sprang ett varv på cykelmässan på jakt efter kolsyrepatron. Den storlek jag skulle ha fanns inte med någon gammal (bokstavligt talat) räv sa att jag kunde köpa 2 av de mindre och på något sätt skulle det funka också. Jag sa att om det var krångligt så skulle jag strunta i det. Vet ni vad han sa då? ”Du kanske skulle börja med bridge istället”! Visserligen skämtsamt, men ändå. Jag svor en gång till (fast inte högt) och sa snällt att nä, det är nog bäst om jag inte får punktering alls. Det är väl själva fan att man ska vara så trevlig hela tiden.

Medan de andra pratar langningsstrategier har jag fyllt vatten i mina flaskor. Jag är redo för det här nu.

Här bor vi!

Vi får se hur det går imorgon. Jag är inte ett dugg orolig över 9 mil. Mer orolig över att inte ha kul.

Det blev inte 18 mil. Det blev typ 14. Jag har försökt mäta ut sträckan på Gmap men vissa vägar har fallit i glömska. Jag hade fint sällskap under 8-9 mil i form av Jennie som på sin snygga Specialized ledde vägen. Jag höll sikte på hennes bakhjul men hann se rätt mycket hav och åkrar också. Det är kul att cykla landsväg. Har jag sagt det förut?

Eller, det var inte kul hela vägen. Redan när jag tog de första tramptagen kände jag i benen att de inte var på hugget. Det kändes segt och obekvämt. Inte min cykeldag idag om man säger så. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och förvarnade mitt cykelsällskap som väntade på mig strax efter Falkenberg.

Jag gissade att sträckan Halmstad – Falkenberg var dryga 3 mil för det har jag sett på en skylt men det är nog om man åker vägen via Wapnö ut från Halmstad. Jag valde Ginstleden och åkte förbi Steninge och allt det där. Efter Ugglarp valde jag att åka gamla E6:an men hamnade på en cykelväg som var ungefär lika rak och lång och tråkig som man kan tänka sig. Den sträckan visade sig bli typ 5.

Efter Falkenberg satte jag ilskan i halsen och skrek ut några väl valda svordomar när jag mötte märkliga människor på cykelbanan. Ett sällskap hade cyklande barn som var all over the place trots att de såg att jag kom och jag undrade muttrande om de ville att de skulle smälla? Precis efter det cyklade 3 personer i bredd och ingen ville flytta på sig trots att jag hojtade och de kollade bakåt. Och några hundra meter senare mötte jag 2 stavgångare som trots raksträcka inte såg att jag kom förrän i allra sista sekund – då hade jag redan tvärbromsat. Att cykla på cykelbanor är med andra ord en mycket dålig idé. Är att cykla på vägen bättre? Jag vet inte. Finns det cykelbanor ska man ju cykla där men det ”går” ju faktiskt inte.

När vi stannade för fika hade jag cyklat ungefär 10 mil och kände mig helt okej i kropp och ben. På café Bara Vara köpte jag sockerdricka från förr och en kladdkaka. Semester för mig är att träna och(!) fika. Jag gillar upplevelser och mat ingår definitivt i min definition av det. Upplevelsemat kan vara salladskonstverk eller fikabröd och kladdkaka, allra helst om det är hembakt. Godis och fulfika gör sig icke besvär.

En stund efter fikat checkade mina ben ut. Jag var trött. Jag och Åsa konstaterade när vi cyklade i söndags att det inte kändes ett dugg bra att cykla efter energistopp. Det känns som om kroppen sysslar med annat än att cykla. Den bearbetar liksom maten. Lite så var det nu med…

Jag tänkte sluta cykla i Åsa men hängde i ända till Kungsbacka. Där sade jag hej då till Jennie som körde sista biten in till Göteborg. Själv satte jag mig på en innergård med en latte och märkte att min högerhand var lite knepig. Den var i princip oanvändbar. Ringfinger och lillfinger buktade konstigt och jag kunde inte sträcka på dem. Lillfingret pekade (och gör fortfarande) snett åt sidan och jag kunde inte (kan fortfarande inte) röra den åt sidan med muskelkraft. Jag har ingen finmotorik i halva handen och ingen kraft alls. Mycket märkligt. Fast – jag känner igen känslan lite, från Siljan Runt. Enligt Twitter beror det på tryck på ulnarisnerven – styrlinda med gel kan hjälpa. Tack twittrare!

På det stora hela är jag mycket nöjd med min cykeltur. Jag var trött redan innan jag började men slog ändå distansrekord. Jag är nöjd med att jag stannade i Kungsbacka. Man ska sluta när man har som roligast.

Jennie!

Café Bara Vara

Sista pitstoppet på en innergård i Kungsbacka

Cykeln fick skjuts hem – på ett släp

…och såhär pekar mina fingrar