Idag gjorde jag äntligen utomhuspremiär för säsongen på kolfiberracern. Solen sken men det blåste kallt på förmiddagen så jag väntade till eftermiddagen så att det hann bli ännu lite varmare innan jag trampade iväg på en av mina favoritrundor i Hälsingland.

Jag mötte några t-shirtmänniskor som påtade i sina trädgårdar men själv hade jag Craft Storm Bib (vinterbyxor) och tre lager på överkroppen. Jag garderade mig med booties på fötterna (skönt, så man slipper frysa) men jag hade vanliga sommarhandskar.

Mina vanliga sportglasögon hade jag glömt hemma så jag fick ta mina piloter från Bliz på näsan, men det funkade rätt så bra. Det blir ju lite mer luftgenomströmning så ibland rann tårarna av fartvinden, men det var nog lyckotårar i sådana fall.

Första halvan gick jädrans snabbt för då hade jag vinden i ryggen och böljande utförslöpor på biltomma vägar där jag mötte en och annan motorcykel som kanske också gjorde en av barmarksäsongens första turer.

Varje gång jag cyklar så tänker jag på hur mycket jag älskar det – känslan av frihet är enorm. Riktigt enorm! Varje gång jag cyklar och dundrar ut i en nedförsbacke så tänker jag också ”hoppas alla skruvar sitter i”. Jag har nog inte cyklat utför en enda gång utan att ha tänkt den tanken. Alla skruvar satt som de skulle den här gången också – och jag är enormt glad över dagens cykelpremiär.

Soliga cykelbilder hör till de saker jag inspireras mest av (förutom pannkaksbilder då). Elna brukar vara bra på att cykla i solsken. Lantto brukar vara bra på att cykla på allmänt härliga och ofta exotiska platser – för att inte tala om min kompis Karin som nyss dragit av en Ironman på Nya Zeeland. Jag känner inte så många som kraschat på cykel ordentligt förutom Anna som gav mig skrämselhicka förra våren när en bil krockade med henne och Dessi som kraschade på mtb.

Jag vet inte hur olycksstatistiken ser ut men cykelolyckor är extra hemska eftersom man är så oerhört utsatt. Kroppen är mjuk och bilarna hårda och så vidare. Vinddraget när man cyklar landsväg och fordon blåser om i 110 med bara decimeters marginal är inte skönt. Det har tack och lov inte hänt så ofta. Inte ens när jag cyklade Stockholm-Åre.

Men, vi är nog många som minns rapporteringen om Pontus Schultz som tragiskt omkom i en cykelolycka när han körde av vägen i ett cykellopp i Frankrike i samband med sin 40-årsdag, eller olyckan som tog triathleten Lena Karlssons liv i en krock med en lastmaskin förra sommaren. Senast för något dygn sedan omkom en cyklist i Sydafrika i en krock där en buss tappade kontrollen och voltade; även flertalet av passagerarna (rugbyspelare) i bussen omkom. Bland ”vanliga” cyklister; de som cyklar till och från jobbet eller mellan ärenden så rapporteras det ständigt om olyckor tycker jag.

Men, det var inte cykelolyckor jag skulle skriva om. Tvärtom. Det var en cykellängtan jag ville beskriva – vilket blir något bisarrt när jag nyss refererat till ond och bråd död.

För mig är landsvägscykling den största formen av frihet. Jag är aldrig rädd på min racer. Känslan av kontroll är total, mycket tack vare att gensvaret från cykeln är så direkt. Att börja med cykling kan ha varit det bästa jag gjort.

Det är något särskilt med att trampa fram på torra, lugna asfaltsvägar som snirklar sig fram mellan skog och sjöar. Knäppa krispigt vita skor på fötterna och dra en vindjacka över cykeljerseyn. Ha solglasögon på näsan och höra spinnet från cykeln och fåglarnas kvitter.

Jag tycker att det är de där små vägarna som är de bästa. De vägar som få bilar hittar till; som böljar och svänger om vartannat. Allra helst ska man ha sikte på ett trevligt fik. Cykling är synonymt med fika; och oavsett hur svettig man är så spelar det på det stora hela ingen roll för cykelkläder kan vara de stiligaste kläderna som finns; strama mönster och snygga linjer och välmatchat så det förslår.

PS. Kan någon påminna mig om att putta ner flärpen på dragkedjan när det ska fotas??

Din kropp är plattformen som din hälsa vilar på. En kropp som inte klarar av att leva är ingen rolig kropp. Alla kroppar förtjänar att få röra på sig, oavsett hur den ser ut. Den blir glad då. Och du blir glad.

Rörelse är inte förbehållet kroppar som redan är starka och tränade. Rörelse är till för alla; oavsett om det är på gymmet eller i spåret, på en cykel eller bredvid en skivstång.

De flesta av oss har lyxen att kunna välja vad vi vill göra och hur vi vill träna. De flesta av oss behöver inte slava under träningsprogram eftersom vi inte strävar mot att bli bäst i världen i vår träningsform. Att bli bäst är en hård fight som kräver  uppoffringar och som inte handlar ett dugg om hälsa. Den matchen kan istället du gå. Vad har du gjort idag som fått dig att må riktigt bra?

Jag har varit ute och lapat dagsljus på lunchen och när solen gick ner satte jag mig på trainern och trampade igenom ett gäng intervaller. Nu leker endorfinerna i kroppen och jag är värd en skön kväll i soffan med en trött hund i knät.

Detta är en post i #blogg100.