Måndagsmorgonen mötte mig med snålblåst och skulle tydligen spela svår. Räddningen är att jag vet vad som väntar till helgen. Solsken! Om inte allting ändrar sig förstås. Det finns en mening med tjurigt gråväder en måndag, och även om man inte ser den meningen själv så får man skapa sig en egen mening av det. Och då har du den där: meningen med tjurigt gråväder en måndag.

Min mening med dagens väder är att få tid att fokusera: göra det jobb jag ska och leverera på mina uppdrag. Jobba lite mer i början av veckan – och jobba lite mindre i slutet av veckan då det ska bli sol och sommarväder.

Jag började morgonen med en screening i Redcord hos Magdalena på Nordic Refit. Jag har bokat in några tider hos henne för att få riktig koll på statusen på min kropp dels efter operationen men också för att det är en bra grej att göra. Det spelar ingen roll om jag skulle gå till gymmet och fortsätta träna så som jag alltid har gjort om jag inte har förmågan att koppla på rätt muskler.

Redcord är en form av slingträning (hur det ser ut kan du se på min instabild och såhär ser det ut när den hänger på gymmet) och hjälper till att träna samspelet mellan muskler. På torsdag ska jag dit igen!

Mot slutet av veckan åker jag söderut en sväng. Jag har ett enda mål: att cykla landsväg. Gör jag bara det, och levererar på mina punkter på min jobb-to-do, så blir det världsklass på denna vecka.

Bilderna nedan är från helgen. En helg som gick sjukt snabbt. I fredags kväll bjöd Platåleden i Ottsjö på golden hour och i lördags tog jag årets första tur till Blanktjärn. Den var turkos i vanlig ordning. Det känns fint att den där säsongen är här nu; den med upptinade leder, blöt myrmark, torr mossa och kilometer efter kilometer på fjällstig.

Torsdag kväll och min kompis Katrin är på väg från Stockholm till Åre. På väg hem. Hon bor här nu. Ena timman Stockholmspuls. Andra timman tänder vi en eld vid Tegeforsen och gör middag. En typisk utsmiddag i Åre, bokstavligt talat. Maj månad är fyllda av liknande saker i mina sociala flöden. Någon sover under bar himmel i en sovsäck. En annan tältar på en torr fjälltopp. Det görs upp eldar. Det turas. Man lever. Och man gör det ute.

Maj är magiskt på det sättet. De man möter på gatan i byn är inte de som är här över helgen eller veckan. Det är de som bor. Som längtar efter campingnätter i bakluckan på bilen, som springer trail med kaffepannan på ryggsäcken eftersom kaffet är det viktigaste som finns på en fjälltur eller som tar med sig sovsäcken upp på fjället över natten som om det inte vore konstigt..

Jag tycker om att ha just sådant i mina flöden. Flytta perspektiv utanför normerna på ett annat sätt. Det inspirerar mig! Dels vill jag själv sova under bar himmel i en sovsäck i maj. Men framförallt får det mig att se möjligheter på så många andra sätt och långt utanför det som är Åres gränser. Allt behöver inte vara så som det alltid har varit. Inte någonstans. Inte i ens karriär. Inte i sina relationer. Inte i andra sammanhang. Om man alltid gör så som man gjort kommer det alltid att bli så som det har varit.

I torsdags kväll när solen gick ner träffade jag Katrin vid Tegeforsen för en sen middag. Jag ansvarar för maten, meddelade jag henne. Stolt över att hon lärt mig allt jag vet om att laga mat utomhus och att ”allt jag vet” faktiskt blev en grymt bra middagskväll med bra mat, minimalt med disk och att det dessutom var gott. Snart måste jag kanske skaffa mig egen utrustning för att laga mat ute. Tills vidare är det Katrin som står för köket: en kastrull som jag hällde i kokosmjölk och röda linser och ställde över elden för att puttra ihop till en linsgröta. Och ett grilljärn som vi stekte skivad halloumi i. I en glasburk hade jag gjort sallad på tomat, gurka, koriander och babyspenat. I en termos hade jag tagit med varmt ingefärsvatten.

Nästa gång får det bli en natt under bar himmel. Jag har redan sett ut en lämplig plats värdig ett sådant premiäräventyr. Jag vill helst inte ha så mycket saker. Men jag vill ha fullt av moments.

Vi råkade ut för en olycka och det uppstod bloddroppar – men det stillas bäst med mossa (när man inte har förbandslådan med sig och så vidare).

Det finns vissa tillfällen då jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för något år sedan då jag åkte i ett mörkt – men upplyst – längdspår alldeles ensam och tänkte att sådant här gör folk på sin semester. Och jag på min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdå vid halv nio hade solen gått ner bakom fjället.

Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.

En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!