Jag är taggad på måndag. Jag älskar omstarter. Och det passar mig alldeles perfekt att jag får en sådan var sjunde dag. Inte för att jag på något sätt levt dåligt förra veckan – utan snarare för att jag vill leva lika bra igen.

De jämtländska jordgubbarna har levt länge i butikshyllan här i Åre och kanske hinner jag norpa en eller två lådor till. Om de bestämt är slut nu så är jag nöjd med den här jordgubbssommaren och ser fram emot att hyllorna ska fyllas med kantareller istället. Jag vill äta kantarellpasta, smörstekta kantareller på surdegsbröd och crêpes med kantarellstuvning.

Att jag tyckte det var så roligt att plocka hjortron förra veckan förvånade mig, så jag vill ge mig ut för att plocka lite till. Jag gjorde rårörd hjortronsylt som jag åt till frukost som mellanlager på min chiapudding och jag vill gärna ha en sådan frukost till. Allra helst två eller fem eller fler.

Den här veckan vill jag njuta av de sista solstrålarna. Jag vill äta långlunch på uteservering och jag vill köpa mjukglass från Magnus Nilssons lilla bod i backen ner till stationshuset. Det är samma Magnus Nilsson som står bakom Fäviken och det är mjukglass så som mjukglass ska vara.

Jag vill hemskt gärna ta vara på en sista solnedgång innan jag känner mig riktigt nöjd och mätt på sommaren och ljumma kvällar.

Jag kan tänka mig att gå inomhus också. När det regnar vill jag ta ett simpass, träna styrka och börja kolla på House of cards.

Blåhammarens Fjällstation uppe på en fjälltopp är en riktig klassiker. Kanske främst känd för sin restaurang som serverar riktigt bra mat. Jag har aldrig ätit där, vi gjorde bara ett kort stopp för mjölk och bulle när vi sprang Jämtlandstriangeln förra året. Men, idag tog jag med mig Annika på en ny klassiker. Vi utgick från Rundhögen och tog oss till Blåhammaren på riktigt bra och tydligt markerad vandringsled.

Det är ungefär 9 km mellan Rundhögen och Blåhammaren, att jämföra med de ca 12 km som det är mellan Storulvån och Blåhammaren. Jag kände mig så otroligt pigg hela vägen och den här berättelsen kommer att vara starkt färgad av det. Så det är nog bäst att ni läser Annikas version också.

Jag googlar alltid nya leder som jag ska springa; det är bra att få koll på eventuella utmaningar och skapa sig en överblick ungefär hur leden går. Jag läste att leden mellan Rundhögen och Blåhammaren först skulle bestå av ca 3 km enkel grusväg och därefter skulle stigningen börja och aldrig ta slut förrän man var uppe vid STF Blåhammaren.

Precis så var det också. Vi körde bil mot Storlien och svängde av när en skylt visade vägen mot Rundhammaren. Här finns en stor parkering med många bilar denna varma augustidag.

En skylt pekade in på en stig som vi sprang i en drygt en kilometer. Den var lättsprungen med bara rötter att hålla koll på – betydligt enklare än sprängsten som jag tycker gör till exempel Blanktjärnsrundan lite seg på slutet när man är trött och längtar efter skönt löpflow.

Efter ett tag slutade stigen vid en sandig grusväg. Den böljar enkelt nedåt tills man kommer till Sevedholm och en nybyggd hängbro som går över Enan. Några hundra meter efter hängbron börjar stigningen.

Enan och hängbron vid Sevedholm

Det går uppför hela tiden men det är snäll uppförsbacke. Alltså, snäll utifrån den aspekten att det känns bra trots att jag vet att det kommer se ut såhär i 6-7 km till. Det är också extremt snällt om jag jämför med betydligt brantare Vertical K i Åre som var min senaste fjällerfarenhet (i förrgår).

Vi passerar hjortronmyrer med bär i mängder och fin bred stig kantad av fjällbjörkar. Här och var går och springer vi på spång. Rätt som det är dyker ett vindskydd upp. Ett krön har dolt det väl men jag har gått och väntat på det tack vare mina efterforskningar. Och bakom vindskyddet ser vi Blåhammarens fjällstation.

Jag känner mig otroligt pigg och undrar om det ska vara såhär enkelt – men, vi är förstås inte framme. Det som ser kort ut på avstånd är betydligt längre i verkligheten.

Min pigghet håller i sig hela vägen fram och efter ett nytt krön står det där; STF Blåhammaren i all sin härlighet. På avstånd har vi sett några renar stå och trona på en klippavsats och snart ser vi dem igen precis bredvid ett tält. Fjällromantik på riktigt!

Vi äter lunch på Blåhammaren; riktigt god gulasch med nybakat bröd. Vi sitter där en stund och har det så himla, himla bra. Sedan rullar vi nedför fjället igen; samma väg som vi kom.

Nu är det betydligt mer lättsprunget, förutom på sina ställen där det är lite för stenigt. Efter inte alls lång tid är vi nere vid trädgränsen och strax därefter hängbron. Det känns väldigt, väldigt lätt.

När vi gör de sista kilometrarna på grusvägen så inser vi att det går ganska mycket uppför, så benen är nog lite trötta ändå. Och vi pratar om hur snabbt man vänjer sig vid olika distanser rent mentalt. Vi har gjort runt 18 km och jag tycker att det är så kort och enkelt – och jag minns det här årets första långpass på två mil som jag sprang innan midsommar och hur glad jag var då eftersom det var så långt.

Och om 65 dagar ska vi springa Dublin marathon och det är utifrån den distansen som vi färgat våra perspektiv och jag ser faktiskt fram emot en tid efter det och att två mil får vara lite långt igen.

Vill man trots allt förlänga sträckan ska man utgå från Storliens Fjällgård. Då får man ihop ca 30 km tur och retur till Blåhammaren.

Det finns en ny led på berget: Peak Performance Vertical K. Det kan inte bli svartare i svårighet på ledkartan. Det handlar om en led som är en vertikal kilometer i höjd. I längd är den lite drygt 5 km.

Vertical K i Åre är också en tävling; hela säsongen har man kunnat dra ett kort vid en automat på Åre torg och sedan tagit sig uppför berget så snabbt man kan för att dra kortet vid toppstugan (i förrummet, precis innanför ytterdörren). Sedan registreras alla tider och man kan tävla mot sig själv eller andra – vem är snabbast uppför berget?

I samband med AXA Fjällmaratonveckan så gick även en ”riktig” tävling av stapeln. Snabbaste tiden uppför Peak Performance Vertical K är 41.36. Snabbaste damtid uppför Peak Performance Vertikal K är 49.46. Båda tiderna är galet snabba; extra mycket så när man står nere vid Åre torg och blickar uppåt och inte ens ser slutet. För att inte tala om när man är mitt i allt det jobbiga. Herregud.

Det finns även en halv Vertical K i Åre; den är på 500 höjdmeter och går till precis ovanför Hummelliftens bergsstation. Det kan vara så att per meter så är denna del av hela vertikala kilometern den allra jobbigaste.

Jag har varit nyfiken på hur jobbig Peak Performance Vertical K är, så jag bestämde mig för att prova.

Min snabba slutsats är att Peak Performance Vertical K i Åre kan vara det jobbigaste jag gjort på länge, och då jämför jag även med lite olika långlopp.

Alltså på riktigt. En bit i skidbacken, där man fortfarande ser ner till VM6:ans dalstation, ville jag lägga mig ner och ge upp. Hjärtat bultade utanför bröstkorgen och varje steg var sjukt jobbigt fastän det var så litet. Jag tänkte faktiskt att det här går aldrig.

Alltså det ser ju inte brant ut…

Min kompis kom och flög över mig när jag pustade ut…

Fast det gick ju faktiskt. Efter lite vila satt hjärtat på sitt rätta ställe och pulsen var nästan som vanligt. Känslan av att det här är dödens hade övergått till att det här ju faktiskt gick riktigt bra. Men efter ett tiotal höjdmeter till så började det om igen. Hjärtat bultade utanför bröstkorgen och så vidare.

För varje höjdmeter jag plockade så förundrades jag mer och mer över att någon i hela världen faktiskt orkar springa här.

När jag kommit ner till byn igen och pratade om banan med en bekant, så visade det sig att just den här biten i backen är den tuffaste – för alla. Och att inte ens de som har ”löpning som jobb” springer just där. Det kändes faktiskt lite bättre.

Peak Performance Vertical K är riktigt bra markerad – följ de vita markeringarna om du ska gå uppför Vertical K (eller led 1000 som den heter i den digitala kartan) till toppen.

När jag såg branten upptill Hummelstugan torna upp sig framför mig hade jag kvar känslan av att det här går aldrig, så jag tog Hummelliften upp för att spara på benen. Åreskutans topp var fortfarande så himla, himla långt borta. Aldrig har en lifttur varit skönare.

Vy från liften, man ser bara Kabinbanans bergsstation – men toppen syns inte.

Vid kontrollen för Vertical K 500 meter var jag pigg och redo att ta mig an den roligaste biten. Härifrån är det inte alls lika jobbigt som i skidbackarna. Stigen är roligare, utsikten vackrare och man är över trädgränsen. Det är stenigt och klippigt och roligt. Hjärtat dunkar inte lika hårt längre men det är skönt med lite varierad stigning istället för konstant lutning uppför.

Om jag haft någon ork kvar i benen hade jag kunnat springa här. Synd att jag lämnade den energin kvar i skidbacken.

Den här biten hade jag glömt bort, men det är trappan precis efter Hummelliften. Den var också jobbig…

Vill man göra en halv vertikal kilometer är mitt tips att åka lift: först VM6:an och sedan Hummelliften. Då startar du vid 500m och har den roligaste biten kvar – dessutom kan du ta en stärkande fika på Bistrologiskt vid Kabinbanans bergstation. Det gjorde jag.

Den avslutande biten från Kabinbanan och till toppen är ungefär en kilometer lång och typ 200 höjdmeter. Det är både den finaste men också den tråkigaste biten. Det är fint eftersom man är på toppen, men lite tråkigt eftersom det är så himla mycket sten. Har man bråttom uppför så hinner man inte vända sig om och blicka ut över världen och de andra fjälltopparna lika många gånger som jag gjorde.

Den sista biten passerar du starten för skärmflygarna.

Såhär glad vad jag när jag nästan kommit upp!

Så hur tuff var Peak Performance Vertical K? Det var tufft. Allra tuffast var det i början. Den stigningen är jobbigare än att springa ultra tycker jag.

Det var extremt varmt nere i byn; upp emot 27-28 grader. Jag hade på mig mina trail tights och linne från Craft och Inov8 på fötterna. Lite längre upp tog jag på mig min supertunna vindjacka från Craft, mest för att mina axlar började kännas lite solsvedda. Och så glasögon från Bliz för det extremt starka solljuset.

Om du vill veta ungefär hur det var och hur jag kände så ska du följa mig på snapchat (jag heter @sararonne) – jag lade ut ett och annat klipp där. Jag vet inte om det går att se i efterhand om du inte redan följer mig men jag hoppas det. Gå in och kolla.

Om du vill veta vad andra personer gör för tider på Vertical K så kolla här! Här finns också all annan information du behöver om banan och tidtagning och så.

Och du, om du också gjort Peak Performance Vertical K i Åre så lova att berätta här nedan vad du tyckte! Hur jobbigt var det?