Allmänt

Tor 7 maj (forts.): Snabbdistans

Det har blÃ¥st upp till storm utanför lägenhetsväggarna. SÃ¥där sÃ¥ att man bara vill gÃ¥ hem och lägga sig i soffan framför TV:n. Det var precis vad jag gjorde i eftermiddags. I bästa mysdressen. Kroppen kändes seg och benen trötta. Mitt ambitiösa träningsschema har slutligen kommit ikapp mig. Eller sÃ¥ är det vädret… förmodligen vädret!

Trött. Vädret tar ut sin rätt!

Jag låg ett tag i soffan och funderade på vad jag skulle göra av kvällen. När Top Chef var slut och Grabben gått på något styrelsemöte, bytte jag om till träningskläder. En liten löparrunda med fartlek hade jag faktiskt planerat in i almanackan och en liten löparrunda med fartlek skulle det minsann bli. Trodde jag.

Omladdad!

Jag märkte rätt så tidigt att benen inte svarade på mina kommandon. Jag sa åt dem att öka i backen uppför berget men nej. De ville liksom inte. De stretade emot. Löpsteget kändes matt och flaxigt och armarna vevade lite planlöst. Men jag hade hoppet kvar. Jag hade bara sprungit en kvart. Jag var fortfarande på uppvärmningsstadiet, tänkte jag.

Jag kom till starten av min indexrunda och samlade all kraft, energi och mod jag hade. Nu skulle jag springa min fartlek. Men andra hjärnhalvan gick plötsligt över pÃ¥ benens sida och sa nej. ”Sara, skit i fartleken – det är alldeles för jobbigt. Spring den här rundan sÃ¥ snabbt du kan istället och se om du blivit bättre!”. Plötsligt kändes den utmaningen mycket enklare än fartleksalternativet. SÃ¥ jag började springa. Med sega ben utmanade jag den ena backen efter den andra, och kom fram till att det bara var i backarna det gick segt. När det flackade ut gick det riktigt bra. När jag hade mindre än en kilometer kvar kom jag in i andra andningen och dÃ¥ blev med ens det jobbiga bekvämt. I absolut sista backen, slutspurten in i mÃ¥l, kom jag till och med pÃ¥ att om jag springer med högre knän gÃ¥r det mycket snabbare i uppförsbacken. SÃ¥ dags att komma pÃ¥ det dÃ¥…

Tiden dÃ¥? Tja, PB med 15 sekunder. Inte illa pinkat för att springa snabbdistans med trötta ben… ser fram emot att springa indexrundan med pigga, fräscha ben. Enligt den magiska löparformeln blir man 1 minut snabbare pÃ¥ milen för varje 2 kilo man tappar (ceteris parabus). Enligt formeln motsvarar min tidsförbättring pÃ¥ rundan en viktminskning pÃ¥ runt 1.6 kilo – vilket stämmer ganska överens med verkligheten, för jag har tappat dryga kilot sedan mitt gamla PB. Men – jag har även löptränat en hel del pÃ¥ sista tiden vilket ogiltigförklarar hela formeln eftersom det strider mot ”ceteris parabus” och jag vet inte om det är nÃ¥gon av er som hänger med pÃ¥ det jag skriver just nu men kort sammanfattat sÃ¥ var det en riktigt bra runda jag fick till idag.

Nu ska vi fortsätta kolla Vänner. Vi har kollat på Vänneravsnitt hela veckan men är fortfarande på disc 2 i samlarboxen. Vi kommer kolla Vänner året ut!

Tor 7 maj: morgonpromenad

Jag ville inte ut och morgonpowerwalka imorse. Det regnade och blåste, precis som vanligt. Men jag var tvungen att gå till Hemköp och köpa frukost så då kunde jag lika gärna ta en omväg på 6.5 kilometer. Så blev det. Amen.

Grabben gästbloggar: 10 dagar kvar

Idag den 6 maj är det 10 dagar kvar till den stora genomköraren inför Stockholm Marathon, som ocksÃ¥ rÃ¥kar vara ett motionslopp – Göteborgsvarvet. Det är bara 2 veckor mellan varvet och maran och det är egentligen för lite för att man ska kunna prestera pÃ¥ topp pÃ¥ bÃ¥da loppen. SÃ¥ vad gör man? Maxar man pÃ¥ varvet och hoppas att man tar sig igenom maran pÃ¥ nÃ¥got sätt eller tar man det lite lugnt pÃ¥ varvet för att kunna prestera max pÃ¥ maran? För egen del sÃ¥ gör jag hellre ett bra resultat pÃ¥ maran än pÃ¥ varvet, men samtidigt är det ju lite svÃ¥rt att ta det lugnt när startskottet har gÃ¥tt pÃ¥ varvet. Det hade varit enklare om maran gÃ¥tt före varvet…

Så hur känns det i kroppen när det är 10 dagar kvar? Jag tycker nog att det är lite som vanligt, träningen har varit okej, men kunde som vanligt varit bättre och kommit igång tidigare. Men jag har fått några långpass och faktiskt även lite intervaller nu på slutet. Så den närmsta veckan tänkte jag köra intervallpass i olika längder och distanspassen kommer vara med fartinslag. Till helgen blir det också ett långpass på 20–30 km, även det med fartinslag. De sista dagarna måste jag ta det lite lugnare och också äta, dricka och sova mer. När man går upp för tidigt och är hemifrån på jobb 12 timmar varje dag och kanske dessutom tränar på kvällen, då blir jag ganska trött i kroppen.

Tyvärr krånglar mina vader. På ett tidigare långpass krampade det till och jag fick halta mig fram några kilometer innan jag var igång igen. Nu har jag fått hjälp av en massör som med grym behandling hjälper mig att ta bort de 10-15 ”muskelstopp” som har bosatt sig i mina vader. Med två behandlingar till hoppas jag att det blir bättre, annars får vi se hur långt jag kommer på varvet innan jag skriker till, börjar halta och ser hur vadmuskeln har flugit upp och satt sig som en tennisboll i knävecken.

Grabben: grym på löpning, bowling och minigolf.

metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!