Jag missade en fråga häromdagen. En ganska intressant fråga faktiskt:

Pratar du mycket om din träning med folk i din omgivning? Eller är du som jag, att du inte tycker att det är någon big deal och att du inte har någon lust att argumentera för, varför du tränar mycket? Eller har du mycket träningskompisar i ditt privata liv?

Jag pratar mycket träning med de kompisar som tränar mycket. Och träningskompisarna har invaderat min umgängeskrets tack vare bloggen! Före bloggtiden hade jag nog inte en enda träningsgalen kompis – och dessa vänner frÃ¥n lÃ¥ngt-bak-i-tiden förskonar jag frÃ¥n träningsprat. Eftersom de känner mig sÃ¥ väl och har känt mig sÃ¥ länge tycker de inte att jag och min träning är konstig. Men det är kanske för att det finns lÃ¥ngt mycket mer i mig än bara träning.

Jag pratar nästan aldrig träning med kollegor och andra bekanta. Oftast vet de inte om att jag är en träningsgalning. Jag ser inte ut som en atlet direkt. Därför blir det ganska lustigt när omgivningen ibland pratar om löpning utan att ens tänka pÃ¥ att blanda in mig i samtalet – just för att de inte tror att jag ”är en sÃ¥dan som tränar”. Men de skulle bara veta…

PÃ¥ mitt senaste jobb framkom det efter dryga halvÃ¥ret att jag tränade och sprang som en träningstok. Men jag upplevde det aldrig som att de ifrÃ¥gasatte det, de blev snarare fascinerade och ville veta mer. Kanske har det med min personlighet att göra. En kollega beskrev mig som om att jag var ”cool och självständig och van att gÃ¥ din egen väg” och eftersom jag aldrig skrutit om eller sett min träning som nÃ¥got ”out of the ordinary” har nog min omgivning anpassat sig till mitt förhÃ¥llningssätt.

Jag vet inte hur jag skulle reagera om nÃ¥gon ifrÃ¥gasatte min träning. Jag skulle nog se hela ifrÃ¥gasättandet som ett stort skämt. Det konstiga är inte att röra pÃ¥ sig 2 timmar om dagen – det konstiga är att sitta still 8 timmar pÃ¥ jobbet och sedan gÃ¥ hem och sitta still nÃ¥gra timmar till och sedan göra om det dag efter dag.

Så ja, jag är som du! Min träning är ingen big deal och inget jag direkt pratar med de icke-frälsta om.

Gamla och ännu äldre bilder på andra träningsgalningar som jag träffat, mestadels bloggare. Känner ni igen dem?

Träningskläderna pÃ¥ – men ingen träning här inte… blev alldeles matt av att gÃ¥ till tÃ¥get. Och ja, halsen gör faktiskt lite ont fortfarande. Ingen SATS flowklass för mig idag. Men däremot en Göteborgsvisit. Nu är jag hemma i Halmstad igen och dricker ginger twist-te.

Nedan är dagens träningsklädesoutfit. Det hade jag pÃ¥ mig till Göteborg. Ja alltsÃ¥, toppen är frÃ¥n Adidas – det representerar ”tränings” i träningsklädesoutfit! Resten är nog H&M och D&G. Skorna är frÃ¥n Björn Borg, om nu nÃ¥gon skulle bry sig?

Jag mÃ¥ste öva pÃ¥ att ta bilder i spegeln sÃ¥ att jag ser ut som de där coola modebloggarna…

Jag fick ett mail från Peter Siepen. Eller ja, Siepen har ju fått betalt för att vara ansiktet utåt i en kampanj för Verum som handlar om magkänsla. Men det var rätt kul ändå. Och det skickades passande nog till mig (och många andra). Jag är ett enormt fan av magkänslan!

Jag hittade även en artikel i DN som handlar om lycka. Och jag tycker att magkänsla och lycka liksom hör ihop. Följ magkänslan, så får du lycka på köpet ungefär. För det är inte roligt att göra något som magkänslan inte håller med om. Det blir mest jobbigt, halvhjärtat och dåligt. Och så kommer olyckan som ett brev på posten, trots att vi valde det vi trodde var förnuftigt. Att istället följa magkänslan kan ibland vara omtumlande och verka lite läskigt, men eftersom viljan och hjärtat finns där kommer du oftast ut ur äventyret många gånger lyckligare.

Jag vet att jag tjatat om detta förut men det tÃ¥ls att sägas om och om igen. Jag flyttade inte till Halmstad för att det väntade ett kanonjobb pÃ¥ mig här nere. Jag flyttade till Halmstad för att magkänslan sa att det var rätt. Och nu är jag här, jag pendlar en del och far och flänger – och jag är lyckligare än om jag skulle varit kvar i Stockholm, trots att det är där som ”jobben finns”.

En annan gÃ¥ng dÃ¥ magkänslan fick styra var när jag lämnade ett bra liv i Dublin med jobb som analytiker i finansbranschen och lÃ¥ngvarigt förhÃ¥llande och lägenhet i Dublins mest exklusiva kvarter – för Kanada och ovissheten. Jag gick en skidlärarutbildning, bodde i ett ruckel tillsammans med ett gäng oliktänkande individer och hade typ inga pengar. Året efter hade jag ännu mindre pengar: sparbössan var tom och vintern regnade bort och ingen ville Ã¥ka skidor med instruktör i regnet. Men jag var lyckligare än pÃ¥ den gröna ön.

Vad vill jag ha sagt? Våga hoppa! Våga följ din magkänsla!