Jag missade en fråga häromdagen. En ganska intressant fråga faktiskt:
Pratar du mycket om din träning med folk i din omgivning? Eller är du som jag, att du inte tycker att det är någon big deal och att du inte har någon lust att argumentera för, varför du tränar mycket? Eller har du mycket träningskompisar i ditt privata liv?
Jag pratar mycket träning med de kompisar som tränar mycket. Och träningskompisarna har invaderat min umgängeskrets tack vare bloggen! Före bloggtiden hade jag nog inte en enda träningsgalen kompis – och dessa vänner från långt-bak-i-tiden förskonar jag från träningsprat. Eftersom de känner mig så väl och har känt mig så länge tycker de inte att jag och min träning är konstig. Men det är kanske för att det finns långt mycket mer i mig än bara träning.
Jag pratar nästan aldrig träning med kollegor och andra bekanta. Oftast vet de inte om att jag är en träningsgalning. Jag ser inte ut som en atlet direkt. Därför blir det ganska lustigt när omgivningen ibland pratar om löpning utan att ens tänka på att blanda in mig i samtalet – just för att de inte tror att jag ”är en sådan som tränar”. Men de skulle bara veta…
På mitt senaste jobb framkom det efter dryga halvåret att jag tränade och sprang som en träningstok. Men jag upplevde det aldrig som att de ifrågasatte det, de blev snarare fascinerade och ville veta mer. Kanske har det med min personlighet att göra. En kollega beskrev mig som om att jag var ”cool och självständig och van att gå din egen väg” och eftersom jag aldrig skrutit om eller sett min träning som något ”out of the ordinary” har nog min omgivning anpassat sig till mitt förhållningssätt.
Jag vet inte hur jag skulle reagera om någon ifrågasatte min träning. Jag skulle nog se hela ifrågasättandet som ett stort skämt. Det konstiga är inte att röra på sig 2 timmar om dagen – det konstiga är att sitta still 8 timmar på jobbet och sedan gå hem och sitta still några timmar till och sedan göra om det dag efter dag.
Så ja, jag är som du! Min träning är ingen big deal och inget jag direkt pratar med de icke-frälsta om.
Gamla och ännu äldre bilder på andra träningsgalningar som jag träffat, mestadels bloggare. Känner ni igen dem?
Se där, en Cizzi smög sig med på bild också 😉 Hoppas vi ses igen snart!
kärlek.
Roligt att läsa ditt inlägg. Jag har lite liknande erfarenheter som dig. Många av mina barndomsvänner diskuterar jag inte träning med eftersom de ofta har negativa kommentarer angående hur ofta och vad jag tränar. Dessutom har de inte förståelse för hur viktig träningen är för mig, det är inget som jag hoppar över utan orsak. Som tur har jag också haft lyckan att träffa nya vänner via träningen. Att ha vänner att träna med höjer definitivt träningsglädjen!
saknar att prata träning med dig! och träna med dig! åh nu fick jag tränamedpumasarabstinens!!
Åh, blogger ski camp skulle jag gärna uppleva igen 🙂
Visste inte att ”partillejonny” var din träningskompis?! 😉
Vad kul med ditt svar!
Vad lustigt det är hur folk uppfattar en! Där sitter du med jättemycket träningserfarenhet att förmedla och de har ingen aning!
Men det är kul att upptäcka att t.ex. kollegor tränar och prata om det!