Jag inser mer och mer att jag är en rastlös person. Jag jagar saker hela tiden. Tankar, känslor och upplevelser. Jag längtar efter sommaren och när den är här längtar jag efter hösten. Jag suktar efter en tom sandstrand och när jag är där saknar jag människorna. Jag vill ha det bästa bordet på caféet med utsikten och vill hela tiden byta upp mig så fort någon annan bredvid mig lämnar platsen utan att inse att jag redan har bästa bordet. Alldeles för sällan kommer jag på mig själv med att tänka annorlunda. Alldeles för sällan påminner jag mig själv om att jag är nöjd. Jag strävar per automatik alltid mot att det ska bli bättre. Få det bättre. Göra det bättre.
Jag hittade ett guldkorn häromdagen och jag skulle vilja kopiera hans inlägg rakt av. Men det finns redan skrivet på hans blogg så jag återger istället några rader som jag instämmer i fullständigt:
Min blogg har ju varit väldigt fokuserad pÃ¥ att nÃ¥ mÃ¥l och framgÃ¥ng, och det har även fÃ¥tt mig att inse ett och annat. Bland annat att man inte blir lyckligare av att nÃ¥ sina mÃ¥l, och att risken finns att man lämnas tom och frÃ¥gandes när mÃ¥len väl är nÃ¥dda. //…// Lösningen ligger förstÃ¥s mitt emellan dessa tvÃ¥ kontrapoler, men det verkar inte vara en helt enkel gräns att hitta. I alla fall inte för mig. Man mÃ¥ste förstÃ¥ att glädjen ligger i att längta, inte i att faktiskt fÃ¥ det man längtar efter. Eller som folk brukar säga: meningen är inte mÃ¥let, utan vägen dit. Sedan gäller det att längta lagom mycket, sÃ¥ att man blir upprymd, men inte stressad. Tillräckligt för att man ska hinna slappna av och njuta av det man har, men ändÃ¥ inte stagnera i sin utveckling. //…// Livet är en balans. Det är inte första gÃ¥ngen jag inser det, och det är säkert inte din första heller. Men balans är ett lurigt ord⦠balans mellan vad?!
Fastän sommaren är mitt ibland oss så är den redan förbi i mitt huvud. Jag bläddrar ivrigt bland höstens veckor i kalendern och lever inte alls i nuet utan hittar mig själv i september och oktober. Saker ska planeras och upplevas och drömmar ska förverkligas och det ska bli så kul och så bra. Där i framtiden. Och jag påminns om att jag måste dra i bromsen och backa tillbaka. För jag är nu. Framtiden finns inte än trots att drömmarna bor där. Men kanske är det just därför som man rymmer från nuet och lustfyllt vältrar sig i det som komma skall?
Medan drömmarna lockar mig från min dagliga närvaro så vill jag samtidigt förverkliga varje dag. Kan den dag som jag förgyller nu fylla mig med mer tillfredsställelse än den dröm jag är på väg till men ännu inte gjort till verklighet? Jag vill leva min dröm här och nu och varje dag men det är likt en prinsessaga kanske en omöjlighet?
