När jag landade på Bromma åkte jag raka vägen till en kiropraktor jag fått tips om. Stockholm välkomnade mig med köer men jag fram i tid ändå.

Kiropraktor-Pernilla klämde och kände och tryckte på triggerpunkter. Bland annat på höftmuskeln som trycktes genom magen. Det var inte skönt någonstans. Sedan tryckte hon in en armbåge i rumpan också. Jätteskönt, verkligen!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Förmodligen är det strama höftmuskler som drar ihop min rygg och gör att det känns som om kotorna i svanken liksom tryckts ihop.

Om en vecka gör vi om alltihop. Tills dess ska jag stretcha och plocka upp pennor frÃ¥n golvet med tÃ¥rna. Förmodligen har min supination en fot med i spelet ocksÃ¥…

Vad vore väl vardagen utan en utmaning? Just det – trÃ¥kigt. SÃ¥ nu har jag en pÃ¥ G. Den börjar i morgon och ja, nÃ¥gra av er kanske gÃ¥r i taket. Själv gÃ¥r jag in i det med ett öppet sinne och ser fram emot att känna pÃ¥. Känna pÃ¥ hur det är att leva lite Biggest Loser light. Den svenska versionen övergav jag efter 2 avsnitt men jag gillar den amerikanska och australiensiska. Nu kommer min egen – version 2.0 (ni som hängt med ett tag minns när jag och KarinTri körde ”Biggest Loser” en hel vÃ¥r 2009…).

Planen är enkel. Jag ska göra av med fler kalorier än jag stoppar i mig – den klassiska viktminskningsekvationen. Utmaningen ligger i att kaloriförbrukningen frÃ¥n att bara finnas till inte räknas med alls. Rent krasst betyder det ungefär 3 timmars rörelse i träningskläder per dag. Det borde ju inte vara sÃ¥ svÃ¥rt egentligen – jag lyckad ju faktiskt sitta still typ 8 timmar av dygnets vakna tid. 3 timmars rörelse skulle kunna fördelas pÃ¥ 1 timmas powerwalk pÃ¥ morgonen och sÃ¥ 1 träningstimme pÃ¥ kvällen och lite mer powerwalkande till och frÃ¥n gymmet. SvÃ¥righeten ligger i att göra det under en längre tid (planen är att köra i 2 veckor). SÃ¥ därför kommer jag att fÃ¥ 1 dag vila per vecka ocksÃ¥…

Med mig på vägen har jag bland annat Thea. Hon är en inspirerande kämpe som har lyckats grymt bra med sin viktminskning.

(Ja, jag är mycket medveten om att detta kan uppfattas som ett ”stört” beteende – men det gäller alla viktminskningsbeteenden egentligen. Skillnaden ligger i om personen är normalviktig eller inte. Och det är ju inte jag. Min personliga mÃ¥lvikt ligger 10 kilo bort. Jag känner ingen Ã¥ngest eller tvÃ¥ng inför vare sig träning eller mat sÃ¥ det ligger inget ohälsosamt bakom den här utmaningen.)

Det är på det här torksträcket det händer. Ingenting men ändå massor. Eller ja, i alla fall lite. Träningskläder som torkar för att kunna följa med på nya pass. Om och om igen. Det är som med maten. Det tar aldrig slut. Kläderna måste alltid tvättas. Jättetråkigt nödvändigt ont som det aldrig finns någon riktigt bra plats för. Samtidigt finns det knappt något bättre än nytvättade kläder. Det skulle vara den där färgsprakande hösten jag nyss hyllat då.