Jag tränar för att få uppleva. Att inte kunna träna är som att rycka bort några upplevelser ur livet, om man ska vara lite drastisk.

IgÃ¥r Facebookade jag att jag skulle göra vad jag vill ett tag. Vanligtvis skulle ”göra vad jag vill” innebära träning. Inte kravfylld träning. Det lÃ¥ter varken särskilt roligt eller upplevelserikt. Men härlig träning. Lustfylld träning.

Istället för att tänka ”nu har jag ledigt och jag kan göra vad jag vill och dÃ¥ väljer jag att träna” sÃ¥ brukar jag hoppa över vad jag vill-steget eftersom det känns sÃ¥ självklart och och tanken gÃ¥r i ordningen ”nu har jag ledigt och jag väljer att träna”.

Nu när jag plockat bort nÃ¥gra komponenter träning kommer plötsligt ”göra vad jag vill” in i tankebanan igen. Sedan tar det stopp. Och det är just det som är grejen. Vad vill jag göra? Vad hittar jag för andra sätt att uppleva pÃ¥, när träningen inte finns?

”Göra vad jag vill”-tanken  är inte Ã¥ngestfylld eller jobbig, men den är ovan. Jag vill göra livsnjutarvänliga val och ska öva mig i uppgiften att bara vara. SÃ¥dant jag upplever att Helena är bra pÃ¥ och ett av skälen till varför jag alltid läser hennes blogg.

Imorse, efter yogan, gick jag nÃ¥gra meter extra till mysiga Albert & Jack´s för att köpa min frukost. Jag styrde stegen dit i samband med att jag tänkte ”om jag fick välja vilket frukostställe som helst var skulle jag gÃ¥ dÃ¥”. Vanligtvis kör jag pÃ¥ första bästa. Inte alls särskilt livsnjutarvänligt och inte alls särskilt ”göra vad jag vill”-aktigt.

Aftonbladet varnar för snökaos och jag längtar. Efter vita vidder och minusgrader. När vi flyttade till Halmstad för 2 år sedan stod valet mellan sommar och vinter: Halmstad eller Åre. Då vann sommaren. Men samtidigt försvann vintern längre bort. Om en månad återser jag det igen. Lugnet. Tystnaden. Känslan av att vara här och nu. Säsongerna i Whistler var som en skottsäker bubbla av lycka. Men det finns en tid för allt och det som var, ja det var då. Nu är här. Nu är snart vinter.

Jag började dagen hos kiropraktorn. När jag hade gått därifrån avbokade jag kvällens combat och indoor walking i huvudet – och alla liknande aktiviteter under hela kommande vecka. Mina höftböjare är nämligen lite ledsna och om jag ska få ordning på dem måste de få en chans att vila lite. Inte vila som i att sitta still men vila som i att aktivera mig med sådant som inte påfrestar dem om och om igen. Som sparkar, utfall och benböj till exempel. Eller cykel och löpning…

Jag hade kunnat deppa ihop totalt. En olycka kommer sällan ensam. Först hälsena, sedan rygg och nu höftböjare och magmuskler (som tydligen också är lite ledsna). Men förmodligen hänger alltihop. Och istället för att deppa ihop över det jag inte kan göra så väljer jag att fokusera på det jag kan göra. Allt annat vore okonstruktivt och då kommer man aldrig någon vart.

Jag kan gå hur långt jag vill och jag kan yoga. Jag kan träna överkropp och styrketräna ben i viss mån och så kan jag dansa lite. Ni vet ju sedan tidigare att dans är min starka sida. Eller inte. Fast efter att ha hört alla lovord om Åsa Erikssons strippklass i lördags så är jag beredd att omvärdera min dansinställning.