Jag har en Facebookgrupp som samlar runt 500 personer där vi gör jobbiga saker. Typ piskar skiten ur pulsen och så. Det är härligt. Just nu har vi höstkickoff. Älska utmaningen!

Vill du ses och träna i verkligheten istället ska du boka in 25 november i Stockholm. Då händer det storslagna saker. Tidigare i år har vi tränat ihop pengar till Stadsmissionen och Cancerfonden. Nu gör vi något likannde. Mer information om den 25:e kommer inom kort. Håll utkik här!

Medan jag skriver detta sitter jag i en bil pÃ¥ väg ner mot Göteborg. Det är mörkt, det regnar – och det är höst. Och jag älskar det!

På Twitter finns sedan länge en hashtag som heter #30dgr, skapad av @finepersson. Den levde som mest intensivt i somras men jag väljer att plocka upp den nu. #30dgr blir fint inför hösten. Den ursprungliga tanken var att man kan använda #30dgr för att satsa på något, skapa en god vana, skippa socker eller vad som helst. #30dgr representerar medvetna val och jag väljer att använda #30dgr för just det: att göra bra val. Val som gör mig gott.

Det kan handla om vad som helst: att jag behöver gÃ¥ och lägga mig tidigare just ikväll för att jag är oändligt trött, att jag skiter i att plocka upp ur diskmaskinen för just nu orkar jag inte, att jag faktiskt bör och ska och mÃ¥ste gÃ¥ upp för morgonträning för just den där morgonen har jag verkligen bestämt mig, att stretcha extra noga efter träningspasset, att inte köpa den där godispÃ¥sen för just idag finns det faktiskt ingen anledning, att träna pÃ¥ lunchen, att skippa tunnelbanan, att orka laga middag… #30dgr – och minst 30 bra val.

Jag väljer att börja imorgon. Det är tisdag och det är en bra dag. Vad väljer du?

Det här med att ha åsikter alltså. Det är rätt jobbigt. Som häromdagen. Och som idag. Jag hängde med ett lag som kom tvåa i sprintstafett på triathlon. En tävling som lämnar en hel del att önska för publik och för de tävlande, att döma från reaktioner Twitter och Facebook.

På triathlon får banan (vad gäller löpning) avvika 10% från den officiella distansen. Grabben skulle springa 5km vilket är sista grenen i triathlon – och gick i mål på drygt 16 minuter. En annan tävlande sprang en mil och kom in på 41 när hen springer på drygt 50 i vanliga fall. Jag läser här och var att millöparna fått drygt 8km på sina gps-klockor. På Twitter har begreppet ”triathlonmil” myntats och jag läser statusen ”ta en triathlonmil så går det fort”. Klockrent.

Målområdet vid Slottet bestod av kaos deluxe. Turister och triathleter omvartannat. Ingen speakerröst på den kvarten vi var där och tog emot ett segrande stafettlag (som vi inte visste om och därför inte hejade lite extra på) och ett snyggt lag som kom tvåa. Bredvid målet fanns ett tält för ”atleterna” (enligt skylt) men vem som var välkommen in vet jag inte för Grabben blev inte insläppt. Efter lite tjat fick han i alla fall med sig medaljer till sina lagkamrater som var kvar vid växlingen men det verkade inte helt enkelt med den detaljer heller. Ett vätskebord stod precis där funktionärer hjälpte publik (mestadels turister) över banan men det var som korvstoppning och vätskebordet skymdes av trängseln. Simmarna i stafettlaget som startar 10 minuter efter en annan startgrupp är så mycket snabbare att de simmar ikapp och om den tidigare gruppen. Hej kaos.

En tjej i vårt publiksällskap säger att den tävlingen hon tittade på förra året var mycket bättre organiserad och undrar vad det är för tävling som pågår just nu. Det är Stockholm triathlon (fast som nu heter ITU World Triathlon Stockholm). Tävlingen hon tittade på förra året var – också – Stockholm triathlon (fast officiellt sett kanske den hette något annat då). Samma, men så himla olika. För några år sedan var jag funktionär på vad som då hette Mazda Stockholm Triathlon och det var kul – och funkade himla mycket smidigare. Men som sagt, jag orkar inte riktigt ha någon åsikt. Det var kul att heja på trots att växlingen vid stadshuset och målgång vid slottet gjorde det svårt för oss som publik. Men vem har sagt att det ska vara enkelt?

Jag är inte bitter. Jag är bara förvånad. Och blir än mer förvånad ju fler kommentarer, Facebookuppdateringar och Tweets jag läser. Hur kan det vara såhär uselt?

Och så är jag trött i mina höftböjarmuskler. 2 timmars promenad med Annika i morse och så hela dagens hejande och springande fram och tillbaka längs med (hela) Norr Mälarstrand har gjort sitt till. I morgon börjar en ny vecka. Fullspäckad. Som vanligt.