Idag har vi vilodag här i alperna. Skönt, tycker de flesta musklerna pÃ¥ kroppen. Jag har träningsvärk i mina triceps och högt upp pÃ¥ lÃ¥ren. Det sistnämnda kommer frÃ¥n alla höjdmeter vi tar oss uppför hela tiden. Varje dag kryddar vi löpningen med en massa styrka och rörlighet och därav tricepsträningsvärken. Man mÃ¥ste ju balansera ut det hela lite…

På den senaste tiden har jag funderat på vad som skulle hända om jag slutade blogga. Svaret på den frågan är: ingenting. Världen skulle ju snurra på precis som vanligt. Nu säger jag inte att jag ska sluta blogga men tanken känns inte så himla konstig längre. Det är en behaglig känsla. Lite frihet.

I mitt bloggjag har jag gÃ¥tt igenom en hel del faser. Jag minns fortfarande när jag fick mina första par skor – för att jag bloggade och ett företag ville synas med sin senaste skonyhet. Jag minns när jag började bli bjuden pÃ¥ en massa pressträffar. När det kändes sÃ¥ himla viktigt att vara med där det hände. Och jag minns väldigt tydligt när jag började känna att jag inte orkade med allt det där. Framförallt är jag starkt medveten om den känsla jag haft det senaste Ã¥ret: att jag inte ids vara mitt i alltihopa bara för att vara med och inte bli bortglömd. Det pratas ibland om FOMO – fear of missing out. Jag känner tvärtom. Jag tackar nej till det mesta utom när mina favoritvarumärken bjuder upp till dans.

Det fanns en tid då det var viktigt att vara med för att bloggen skulle bli stor. Då var det liksom jag som följde efter bloggen. Nu får bloggen följa mig istället.

Blandade bilder från den senaste vintern. Jag minns den som härlig.

De senaste dagarnas förtjusande väder byttes till idag ut mot lÃ¥ga moln och fukt i luften. Planen att springa pÃ¥ rätt mÃ¥nga höjdmeter modifierades och vi sprang trail i skogen. Hellre 15 grader än typ nÃ¥gon ynka plusgrad och snö. Backar fick vi i alla fall…

Det blev ungefär 11 km för min del med mycket härlig terräng och utsikt över moln och dal. Och väldigt mycket uppför… det märks att benen fÃ¥tt jobba de senaste dagarna om man säger sÃ¥. Jag har ingen träningsvärk, men de är lite trötta. Som härligt komplement till all löpning sÃ¥ har Frida frÃ¥n Friskis & Svettis kört en del rörlighet med oss, och igÃ¥r även ett corepass. Ikväll väntar lite funktionell styrka och mina ben ligger just nu raklÃ¥nga i sängen och laddar upp!

Som ni kanske anat sÃ¥ är det ingen semesterresa i fjällen jag befinner mig pÃ¥. Jag är här för att jobba. ”Har du flyttat hit nu?” frÃ¥gas jag ofta men jag tycker det där med att flytta lÃ¥ter sÃ¥ definitivt. Som om jag skulle packa ner varenda kniv och gaffel jag hade hemma i lÃ¥dan. Hemma och hemma förresten, jag har mÃ¥nga ställen jag kallar hemma. Halmstad är hemma. Lägenheten pÃ¥ Kungsholmen är hemma. Och mina föräldrars ställe i Åre som jag gärna Ã¥ker till Ã¥ret om. För mig är ”hemma” inte var jag har mina grejer. För jag har mÃ¥nga gÃ¥nger insett att jag inte har sÃ¥ mycket ”grejer” som behövs för att kännas som hemma.

Jag har inrett mina olika hem lite så som jag tycker passar, men jag drar inte med mig alla pinaler överallt. Förutom träningsrelaterade saker då. Mitt hem är inte så mycket var jag är utan vad jag gör. Kan jag leva så som jag vill leva så kan jag bo lite överallt, i norr och i söder.

Inför fjällen sÃ¥ köpte jag en ny mixerstav med extra allt. I den lÃ¥dan klämde jag ner sÃ¥dant som är onödigt att ha dubletter av överallt. Typ chiafrön, jordsnötssmör, vaniljpulver och lite sÃ¥dant. Det är inte sÃ¥ ekonomiskt att fylla skafferiet pÃ¥ alla ställen och dessutom sÃ¥ blir det gammalt. I stora resväskan lindade jag in min favoritkökskniv, min stora tekopp, en handtvÃ¥l och ett doftljus. För nÃ¥gra hundralappar köpte jag lite fina tallrikar pÃ¥ en gÃ¥rdsbutik och med ens sÃ¥ började jag känna mig lite hemma här i Sälenfjällen sett till kategorin ”saker”. Jag och Grabben kommer att ses rätt ofta, om än inte varje dag, och det känns som att jag är pÃ¥ en rätt sÃ¥ lÃ¥ng spännande utflykt. Jag vet inte riktigt var den ska sluta! Kläderna i resväskan byter jag ut lite allt eftersom jag är i Stockholm. Skorna likasÃ¥. Det blir sÃ¥ komplicerat som man väljer att det ska vara. Det här är ju en livsstil som passar perfekt för en rutinavvisare som mig!

Det som är svÃ¥rast är faktiskt när de i min omgivning börjar frÃ¥ga. Istället för att bara göra sÃ¥ som känns bra sÃ¥ börjar ifrÃ¥gasättandet att putta mig in i normen och det är lätt att tänka att jag kanske skulle ta och bli som alla andra ändÃ¥. Det är inte att vara annorlunda som är svÃ¥rt – det är ju omgivningen förhÃ¥ller sig till det som gör det komplicerat. Sedan kommer jag till sans igen och tänker att det är ju till mig själv jag ska lyssna – ingen annan. Att höra om andra som ocksÃ¥ valt andra vägar hjälper. Typ som Smaljeansen i det här inlägget. Vi känner inte varandra, men det känns liksom bra ändÃ¥. Och nog omger jag mig mest med annorlunda människor ändÃ¥. En hel hög egna företagare, risktagare och äventyrare. Det är typ inga av mina vänner som bor i radhus. Den enda som väl gör det har köpt ett i Åre.