Det fascinerar mig att vi gång på gång gör fel fast vi vet bättre. Vi vet att höns i bur mår dåligt men ändå är det många som i butik ändå väljer det billigaste på hyllan. Ägg från just höns i bur. Vi vet att kedjornas kläder sys av billiga arbetare som jobbar i princip dygnet runt på fabriksgolv som nu och då rasar. Ändå går vi dit och shoppar. Vi gör grejer som vi vet är dåligt för miljön. Men vi väljer att inte ändra vårt beteende. Vi ser att modellerna på bilderna många gånger är på tok för smala ändå fungerar de ofta som inspiration och i de butiker som frontas av alltför smala på stortavlor går vi ändå och handlar. Hur kan vi göra så fel fast vi vet bättre? Är det inte fascinerande, och när man tänker närmre på det – så totalt ologiskt.

Var gÃ¥r gränsen för att samhällets vinning ska engagera den enskilda individen? Vi gör ju fel för att vÃ¥r egen vinning av ett felaktigt handlande är större än om vi skulle agera samhällsrätt. Vi ägnar oss Ã¥t nÃ¥nannanism och tänker att andra ska göra rätt istället för just jag. När slutar vi tänka sÃ¥? När vÃ¥rt egna barn drabbas av smalhysteri? VÃ¥r kompis? VÃ¥r granne? Kollega? Blogg vi läser? Flyktig bekant? Personer vi inte känner men som vi ser pÃ¥ stan – samhället? När ska vi ta ansvar för de handlingar vi utför och inse konsekvenserna av dessa?

Om vi tycker att Ryanair är skit på grund av många anledningar, när slutar vi resa med dem? Om vi tycker att Gina Tricot behöver skärpa till sig på grund av så sjukt smala modeller, när slutar vi länka till dem eller handla där? Till exempel.

Mitt inlägg kom till efter Miss Skinny. En bra kupp kan tyckas. Men här finns en kritiker. Och här en till.

Det känns som att den här kylan kom så fort. I och för sig började jag med funktionsunderställ när jag kom upp hit redan i början av augusti men jag har liksom levt genom andras (era!) blogginlägg med salta bad och svettiga linnen fram till förra veckan. Och helt plötsligt var jag ute och gick en rask långpromenad en tidig onsdagskväll och det var sol och blå himmel och när jag 90 minuter senare sätter mig i bilen är det nästan minusgrad.

Vi kommer aldrig sluta förvånas eller fascineras av vädret.

Det är dags att damma av det här gamla men fantastiskt viktiga citatet:

IF YOU HAVE A BODY YOU’RE AN ATHLETE

Det var Nikes grundare som sade det och det kan ha varit sÃ¥ att han inte alls menade pÃ¥ människors förmÃ¥ga att röra pÃ¥ sig (för hälsan eller prestationens skull) – utan att han sÃ¥g den enorma potentialen i att kränga löparskor men det är lite skitsamma (även om väldigt mycket stÃ¥r och faller med det för Nikes skull). Men det finns fler klokheter. Som:

DON’T JUDGE A FISH BY ITS ABILITY TO CLIMB A TREE      (/Einstein)

Vi tenderar att jämföra nÃ¥gon annans bästa med vÃ¥rt sämsta och glömmer bort att just den där andra inte är bäst pÃ¥ allt. Det är sÃ¥ himla lätt att fastna i den tankefällen men backa tillbaka och vrid tanken rätt. Den du jämför dig med kan mycket väl vara otroligt bra pÃ¥ att springa x km snabbt – men hen har andra svagheter. Och du har mÃ¥nga styrkor. Styrkor finns det fler av än tider pÃ¥ lopp och vikter pÃ¥ gym. Och siffrorna i nyss nämnda mening definierar inte dig – om du inte är elitatlet och lever pÃ¥ din sport.

Häromdagen hittade jag ett nytt citat att samla på:

IF IT SCARES YOU IT MIGHT BE A GOOD THING TO TRY

Det grep tag om mig direkt och liksom pratade till mig. Och som Ulrika, som jag hittade det hos, sa: och så hoppas jag att nån stoppar det under näsan på mig den dag jag låter rädslan styra mig.

Bild från Playitas i början av september.