Det är måndag igen och jag vet inte vilka tankar jag ska landa i. För första gången på väldigt länge väntar jag inte på något. Inte på att ringa någon läkare eller jaga en tid. Inte på att få svar på något eller saker att skjuta fram till efteråt. Jag är väldigt mycket här och nu och det är en skön känsla som jag landar i.

Jag har kommit hem. I fredags morse gick jag upp svintidigt för att vara på Löwenströmska sjukhuset klockan 6. Jag skulle opereras först av alla den dagen. Det var så tidigt att det var låst när vi kom fram. Men på plan 8 blev jag välkomnad och fick duscha med samma uttorkande medel som jag förberett mig hemma med, enligt instruktioner. Jag hade sett fram emot detta, längtat efter den dagen då någon skulle skära i mig. För jag ville så gärna bli bra igen! Kunna göra allt det jag brukar göra!

Efter att ha blivit renskrubbad från topp till tå – inklusive håret – fick jag vitt sjukhuslinne och en säng i ett soligt rum. Olika sköterskor kom och sa hej och gjorde olika saker. Någon stoppade in nålar, andra gav mig tabletter som var lugnande. En tredje kom in och berättade att ingreppet inte skulle vara så farligt och en fjärde kollade ytterligare saker.

Att göra en dekompression i ryggen, som är ungefär det jag gjort, är typ den vanligaste ryggoperationen som görs fick jag veta. En stund senare kom min kirurg in och jag frågade om han var pigg och redo för detta och det var ju tur att han svarade ja.

Någon timme försenad rullades jag ut från mitt rum och in i en hiss och ner några våningar. Jag växlades över till ett narkosteam och jag minns knappt vad som hände men jag hann inte ens räkna ner vet jag. Nästa minne är från uppvaket där jag snabbt matas med ostmacka, nyponsoppa och vatten med sugrör. På darriga ben skulle jag genast gå och kissa för att kontrollera att kroppen fungerade – vilket den gjorde. Och ostmackan var god. Framförallt minns jag att jag inte hade ont. Alls.

Någonstans i uppvakningsdimman minns jag att kirurgen kom in och berättade att ingreppet blivit större än de planerat för men att allt gått bra. Och så räknade han upp prick alla mediciner jag skulle äta de kommande dagarna men i det där tillståndet mindes jag inget annat än att han sa att det inte skulle bli någon mer skidåkning just den här säsongen. Och så sa han något om sjukskrivning också men just det örat ville jag inte lyssna på just då.

Jag gissar att klockan kanske var runt lunchtid när jag rullades upp till våning 8 igen och till ytterligare ett rum där solen lyste in vackert genom fönstret och kastade varma skuggor över mig. Sköterskan kom in med lunch och ungefär då var jag klar i huvudet igen. Och så glad. Och jag mådde så bra.

Den första längre promenaden genom korridoren gick jag med en gåhjälp framför mig men den var onödig. Jag kunde gå helt själv och jag hade inte ont i benet. Jag ville inte sluta gå!

Och det var ungefär då som första flashen kom om lastbilen som kört in i Åhléns. Det var så märkligt att befinna sig på den mest harmoniska platsen i världen just då; trots att det var i Stockholm. I kafferummet stod TV:n på med nyheterna hela eftermiddagen och kvällen och jag messade med många av mina vänner som var i city. Det kändes som att alla hade varit just där under dagen, men inte just då. Tack och lov!

Jag slumrade och lyssnade på nyheter om vartannat samtidigt som solen kastade de där varma skuggorna över mig och världen var alldeles vacker. Så är det med kontraster. Glädje och sorg i det stora och det lilla. Och i min värld just där och då var den största kontrasten den lycka som jag kände över min kropp så totalt annorlunda mot den smärta personen bredvid mig i rummet kände i sin. Medan allt gick rätt för mig gick allting fel för henne med nerver som smärtade och muskler som krampade. Min kropp läkte, hennes kropp havererade.

Under dagen och kvällen kom sköterskor in med piller och tabletter om vartannat och tog blodtryck och temperatur för eventuell feber. Omvärlden var långt borta, som i ett annat land. Natten var lång och den var inte riktigt min. Jag kunde för mitt liv inte sova. Så jag lyssnade på ljudbok och gick ut och in i någon slags dvala. Och dagen efter skulle jag få åka hem.

Det är lite märkligt att man varit inne och rotat runt i min ryggrad och att jag så få timmar efteråt faktiskt har mindre ont än timmarna innan. Visserligen påverkad av morfin och annat smärtstillande, men ändå. Dagen efter operationen känner jag av såret lite mer och i takt med att det läker kommer det strama och bränna.

Sjukskrivningen förstår jag mig fortfarande inte på och eventuellt kan sköterskorna ha tyckt att jag var knäpp när jag ifrågasatte den och om det verkligen var nödvändigt. Inför natten bad jag om en skarvsladd också, min iPhoneladdare räckte inte hela vägen till sängen. Och så ville jag helst ha bubbelvatten vid sängen. Alla var så snälla och hjälpte till med allt!

Vid lunchtid dagen efter operationen checkade jag ut och åkte bil hem till Östermalm med en stor påse från Apoteket. Jag har redan ett träningsprogram jag ska göra som bland annat handlar om övningar som att gå från sittande på stol till stående och tåhävningar. Och att ta flera korta promenader per dag. Så mycket rörelse som möjligt är ordinationen. Och jag hoppas att det kommer bli bra det här!

Stockholm kommer också att läka. Såret blir omplåstrat och omhändertaget och ompysslat men ärret finns kvar för lång tid framöver.

Jag var lite för hård i rubriken. Jag gör vettiga saker. Jobbar och är med vänner och sådär. Men att röra på sig kan vara bland det vettigaste som finns och just det gör jag väldigt lite av just nu. Och vet du vad jag upplever händer? Jo detta:

1.

Jag blir alldeles färgglös på insidan. Jag tycker att det är ett så målande sätt att beskriva det på. När jag är aktiv och i rörelse så är känner jag mig färgglad under huden; det är som att varje cell i kroppen hoppar och studsar och mår bra. Mitt inre fylls av färg för den är full av liv. När jag inte rör på mig så bleknar färgen ju längre tiden går. Jag blir grå där inne.

2.

Jag tappar kreativiteten och lösningsförmågan. När jag rör på mig så kommer jag på smarta saker. Allt från lösningar till idéer. När jag inte rör på mig så stimuleras inte den förmågan och idéerna kommer inte till mig på samma självklara sätt. Jag får jobba för dem mycket mer.

3.

Jag minns inte dagarna. De senaste tio dagarna eller så har jag kollat på så väldigt mycket serier. Eller, mycket och mycket, det är ju relativt men jag kollar i vanliga fall inte serier och nu har jag sett alla säsonger av The Fall och Bron. Men jag kan inte urskilja var och en av dessa dagar. Allt är ett virrvarr utan särskilt mycket innehåll alls. Varje dag är den andra lik. Jag minns dem inte.

4.

Jag blir en ganska tråkig person. Mitt register som vanligtvis fylls av allt det som är lekande lätt och allt det som är sjukt tungt blir nu en motorväg med allt som är lite blaha. Mina dagar fylls av ”jobbiga” saker ändå men eftersom det bara rör saker som handlar om till exempel jobb, räkningar eller annat som inte är fysiskt så blir det enahanda. Jag upplever att min låda med saker som är jobbigt måste bestå av fysiskt jobbiga saker också; för då blir liksom hela mixen bättre och i slutändan blir inget särskilt jobbigt. Jag förklarar det nog inte så bra men det är som att när jag gör fysiskt jobbiga saker så tar det udden av allt annat som kan upplevas som jobbigt. Som att betala räkningar.

5.

Jag har tråkigt. Och det är en kombination av punkt 1, 2, 3 och 4.