Bakom lucka 9 finns svaret på frågan om min träningsfilosofi. Inte något rocket science – bara en del av mitt sätt att leva. Framförallt är det ett aktivt val i mitt sätt att leva. Precis som det är för Sanna Kallur, Anja Pärsson eller någon annan som sysslar med idrott i sitt liv. Skillnaden är att jag inte är bäst i världen i min gren. Jag tävlar inte ens. Att inte prestera genom tävlingar betyder inte att träningen är oviktig – det är bara lite ovanligare.
Någon vitsig bloggare skrev att man vet att man är träningsnörd när man planerar in sina vilodagar. Andra Svenssons har fullt sjå med att planera in sina träningsdagar. En lustig iakttagelse som hamnade mitt i prick. Ibland, när jag tänker lite utanför lådan, kan min träning te sig lite meningslös. Vad är egentligen målet? Vad är det för poäng med att göra något målmedvetet när det inte finns något riktigt mätbart mål. Det finns fler sådana frågor som gör mig lite hopplös och vilsen. Vad finns bortom alla stjärnorna vi ser på himlen, till exempel? Hur kan något vara oändligt? Vad händer bortom oändligheten?
Det är när jag ställs inför sådana där frågeställningar som jag är glad att jag har magkänslan. Och glad för att jag kan påminna mig själv om att inte göra saker och ting större än de behöver vara. Man kan faktiskt göra saker bara för att de är roliga. För att man vill. Inte för att man hela tiden ska komma någon vart. I den värld jag har byggt upp kring mig själv så handlar det mesta om att jag gör x för att nå till y. Det finns ett syfte med allt och en ständigt hög ambitionsnivå. Då är det skönt att ha träningen som ett andningshål istället för en stege jag hela tiden ska upp på. Att få något tillbaka från träningen som inte bara är fysiskt utan också mentalt.
För mig är träningen en världsomspännande resa som jag är ute på hela tiden. Inte ett direktplan till en specifik plats. Kanske är det därför som tvångs- och måstetankar inte fastnar på mig. Missar jag ett pass – so be it. Blir inte träningsveckan som jag har planerat – so what?
Om det fanns något i min sätt att leva som jag skulle vilja predika till världen så är det att våga utmana alla barriärer som säger ”jag kan inte”. Oftast sitter det i tanken. Det finns en enorm kraft och vilja inom oss alla men ofta är det så väl dolt bakom all vanlighet och mellanmjölk. Kan man föda barn kan man göra typ vad som helst – och föda barn håller ju de flesta (kvinnor) på med så då kan man springa, cykla eller göra vad som helst i en evighet också. Man lär sig mycket om sig själv på vägen. Och man behöver inte vara elitatlet för att göra det. Man behöver bara anpassa utmaningen till sin nivå. Det är genom att göra det själv, gärna om och om igen och på olika sätt, som jag vill visa att det går. För mig själv och min egna självkänsla – och för de i världen som vill lyssna. Utmaningar gör oss till större människor – särskilt när vi klarar av dem.
