I maj för några år sedan blev jag övertalad att springa Dublin marathon. Och det gick ju bra. Nu har jag blivit övertalad igen. Att springa många mil i svenska fjällkedjan – om mindre än 90 dagar. Och jag har inte sprungit ett riktigt löppass sedan 2016. Men jag tänker att det ska nog gå ändå, väl medveten om att utmaningen verkligen börjar nu.

I augusti ska jag springa 11 mil på Kungsleden tillsammans med Annika. Som vi har gjort äventyr ihop. Sprungit 4-dagarslopp på Cypern, den där maran i Dublin och Jämtlandstriangeln till exempel. Och som hon försökt locka med mig på saker efter det. Utan framgång. Tills hon nämnde Kungsleden och jag fick stora öron.

Min största utmaning är att komma igång med min fjällöpning i lagom takt efter operationen och att förlita till mig alla de mil jag redan har i benen. Annikas största utmaning verkar vara vilken ryggsäck hon ska springa med…

Här kan du läsa äventyret längs Jämtlandstriangeln och jag tror att Kungsleden kommer bli ungefär likadant. Vi har fler dagar på oss men jag kommer få minst lika ont i magen av eviga skrattanfall och Annika kommer bli irriterad på mig minst lika många gånger för att jag vägrar gnälla om något. Det blir kul. Vi har alltid kul. Jag ser fram emot augusti!

Typ såhär kommer det se ut – fast mer: