Träningsglädje

Vi körde genom alla slags väder på väg norrut. Den mesta vintern mötte vi i Gävle. I Hälsingland var det soligt. Karavanerna med påskfirare på väg hem från fjällen mötte oss efter Tönnebro men hemma i skogen en bit från huset var det tyst och lugnt och tomt. Eller kanske inte så tomt egentligen. Ibland undrar jag hur många vilda djur som finns inom en radius på några hundra meter.

Jag har många favoritstigar i Hälsingland och väljer dem efter humör. Hälsingeleden, Flottarleden – och så stigarna kring Skålsjögården som jag vill ta revansch på. Alla skogsvägar som finns häromkring är som en dröm att cykla på; det finns alltid något att upptäcka. Böljande landsvägar kantade av tallar och lupiner för snabba landsvägshjul. Och grusvägar som letar sig allt längre in bland skog och kalhyggen för min upptäckarcross.

Idag gick vi en ny skogsväg som slingrade sig in i skogen. Tallarna gick i ombre från ljust till mörkt till grönt och marken var torr och knastrig. Vid en glänta alldeles vid vägens slut fanns det ett särskilt lugn. Solen värmde och vinden var stilla. Ett perfekt ställe att lägga sig ner i mossan och fundera på hur ljuvligt livet är om man bara tillåter det.

Jag är på väg norrut. Mot snö och vinter. Fjäll, vänner, eld och ett hotell som väntar på mig. Det känns som att jag varit borta en evighet. Och det har jag också. Inte från jobbet – men från min lilla by i Jämtland som råkar vara bäst i världen på så väldigt mycket.

Första stoppet på väg upp är mitt älskade Hälsingland. Min mormor har brutit armen så morfar har lovat att fixa påsklunch – och jag skriver det här eftersom jag vet att du morfar läser min blogg!

Idag tar jag min ständiga följeslagare – min bil – och kör 30 glada mil mot en härligt lång skogspromenad. Livet #ftw och allt sådant där. Jag firar med att ha fyllt på mina spellista som heter just så: Livet #ftw från Träningsglädje.

Citatet ovan är måhända något som relaterar till breakups men är applicerbart på mycket. Jag är jobbigt high on life just nu, liksom på nytt medveten om allt som ofta är självklart men som är så härligt. Som att gå. Som att inte ha ont.

Jag har varit sjukskriven denna vecka men återgår till jobbet på tisdag efter påsk. Likaså här på bloggen; man kan inte sjukskriva sig selektivt tänker jag. Men jag vill kika in och säga ett snabbt hej. Igår testade jag gränserna med att gå till Berns och äta middag och fira min brors födelsedag. Maten var bra men stolarna var inte så bra för min rygg. Medan min bror försvann på vidare äventyr efter middagen och mina föräldrar slank in på ställe för jazz och vin så fortsatte jag hemåt. Och idag mår ryggen fint igen.

Gladast är jag nog att jag gått många tusen steg per dag och att jag inte känner något av det. I helgen åker vi upp till Hälsingland och jag ska gå långa skogspromenader med Hazel och inte ha ont ett endaste dugg. Lyckan i det!