Jag har legat i en och samma ställning hela helgen, eftersom alla andra gjorde för ont. Men jag är inte van att ligga så mycket still, och har fått ont av det med. Att låta huvudet ligga på en kudde timmar i sträck ger huvudvärk. I helgen har tårarna sköljt över eftersom det känts som att min vad skulle gå av. Musklerna var påslagna i ett kaotiskt tillstånd timmar i sträck och det drog och slets inuti.
Jag som aldrig äter värktabletter har ätit en hel förpackning. Vi har pratat om att åka in till akuten eftersom jag höll på att krypa ut ur skinnet men jag är ju inte sjuk. Jag får bara väldigt ont när jag sträcker ut benet. Och vet ni när man sträcker ut benet? Typ hela tiden. Varenda steg man tar. Oavsett om det är från sängen till badrummet eller till köket för att ta ett glas vatten. När jag sträcker ut mitt ben är det som att min höftböjarmuskel lever rövare i omedelbar protest och skjuter med nerverna likt vapen och lurar hjärnan att benet har gått sönder på ett ställe mitt på vaden.
I lördags kväll fick jag sällskap med det där illamåendet som på ett väldigt säkert sätt meddelar ens inre om att man kommer att kräkas. Den känslan kan vara cirka det värsta som finns, minus min benvärk då. Men huvudet och sinnet blir alldeles klart efteråt. Sömnen går från att vara alldeles orolig till att bli kav lugn. Timmarna efteråt är en befrielse som jag är tacksam över!
Jag har såklart googlat på allt som finns att googla på. Läst skräckhistorier om kroniska tillstånd, målat upp alla scenarion och sedan sansat mig själv. Fått råd och tips om allt vad det kan vara. Men inget stämmer riktigt in. Och det var samma känsla jag fick på mitt besök på Spine Center idag. Att ingenting riktigt stämmer in på de diagnoser som man brukar ge. Vilket också är skälet till att jag under åren varit och träffat så många naprapater, kiropraktorer och en osteopat utan att det egentligen blivit några framsteg.
Allting började egentligen här – sedan dess minns jag det som att jag varit stel i ryggen i varierande grad. Ibland har jag inte känt av det alls, ibland har jag varit tvungen att ändra pÃ¥ hur jag tränar. Allt som jag känt pÃ¥verkat min stelhet negativt har jag valt bort; därför gör jag inga kettlebellssvingar till exempel – och gör ogärna rörelser som gÃ¥r för fort för att det ska finnas en risk för att jag under en millisekund utmanar fel. Jag har inte sett mig själv som skadad, men däremot blev ryggen min svaga länk. När jag var pÃ¥ träningsresa till Djerba i Tunisien och blev magsjuk var det ryggen som först sa Ã¥t mig att jag var pÃ¥ väg att bli dÃ¥lig. Kroppens smarta sprÃ¥k!
Jag hÃ¥ller tummarna för en magnetröntgen denna vecka. Just röntgen i sig kommer inte att göra mig bättre men den ger ledtrÃ¥dar om vad det kan vara – eller vad det inte är. Och så har jag fÃ¥tt en annan typ av smärtstillande – sÃ¥ nu kan jag tänka klart igen. Jag sÃ¥g gÃ¥rdagens Vasalopp och VM-lopp som i ett töcken men har precis sett veckans avsnitt av Girls med ett klart huvud. Det är ocksÃ¥ en befrielse!
Den här träningsbloggaren hoppas att du har en fin dag i alla fall – och fick pÃ¥minnelsen om att just nedan var vad jag sysslade med för prick ett Ã¥r sedan. SÃ¥ härligt!
