Att träna för att vara stark handlar inte bara om att orka bära jättetunga påsar från ICA, jaga barn eller springa hela vägen upp till en bergstopp. Det handlar också om att vara hel under förutsättningar som också kan innebära att du kan gå sönder.

Min kropp har sällan eller aldrig utsatts för ett allvarligt trauma. Inga bilolyckor, skidolyckor eller annat som på riktigt orsakat stor skada. Undantaget en halvt bruten arm när jag trillade av en häst en gång i unga år. Något annat har jag inte märkt av, men det kan ju vara så att min kropp hanterat det som jag i en annan kropp hade upplevt som en skada.

Jag utsätter min kropp för påfrestningar varje dag; milen jag springer och allt annat som bryter ner och sedan stärker upp. Men allt det där är fullt medvetet.

Om (peppar, peppar och allt det där) olyckan skulle vara framme vill jag ha en kropp som så gott det går också kan skydda sig och möta det fysiska traumat – och att vägen tillbaka blir så snabb som möjligt.

Jag minns ett väldigt gammalt avsnitt av Jillian Michaels podcast där hon pratade om en motorcykelolycka hon var med om. Hon sa att eftersom hennes kropp var vältränad så blev skadorna inte lika allvarlig som de skulle blivit om hon varit sämre tränad. I samband med det exemplet pratade hon mycket om att ha en kropp i balans inte bara sett till styrka men också till rörlighet.

På samma sätt är det många som säger att de kommer ”tillbaka” från graviditet snabbare när de tränat på ett bra sätt före förlossningen.

Jag tänker på det där rätt så ofta när jag är ute och gör saker; springer på fjället, rider, åker skidor eller vad det nu kan vara. Att jag vill träna för att vara så hel som möjligt när allting också kan gå sönder.

Att vara stark i mötet med livet är kanske det bästa svaret på frågan varför när man funderar över sin träningsmotivation.