Det har varit mÃ¥nsken nÃ¥gra nätter nu; det lyser sÃ¥ fint mot snön sÃ¥ man skulle egentligen inte behöva en pannlampa när man är ute. När det blev kväll igÃ¥r tänkte jag att jag mÃ¥ste passa pÃ¥. Passa pÃ¥ att göra det där som man annars är bekväm för. Som att klä pÃ¥ sig underställ och ytterlager, fylla en termos med varm choklad och packa ryggsäcken med fÃ¥rskinnsfäll – och gÃ¥ ut.

Det hade snöat hela dagen och jag styrde tidigt bort tankarna på längdskidor eftersom jag anade sladdriga spår. Istället såg jag all slags skidåkning på TV. När det blev kväll hade jag inte många steg på räknaren och trots att det blivit mörkt kändes det som att min dag bara börjat.

Hade jag tänkt som vanligt hade jag konstaterat att det kommer en morgondag och inte gjort mÃ¥nga fler knop utan suttit kvar i TV-soffan. Men, med förra Ã¥rets nyÃ¥rslöfte rätt sÃ¥ färskt i minnet ändÃ¥ – en mÃ¥lsättning om att leva lite mer utanför boxen – sÃ¥ kändes det fullt rimligt att knäppa pÃ¥ snöskorna klockan 20.30.

Det är när man lever utanför boxen som man får uppleva lite mer. Det var någon som sa det senast häromdagen; att hon ville skaffa hund för då skulle hon få uppleva så mycket mer. Som när solen bryter fram i regnrusket till exempel.

Det blev en fin kväll. Jag gick i djupsnön över isen och upp i skogen på Renfjället. Jag lade renfällen på snön och drack min choklad med utsikt över Årekvällen. På vägen hem spelade jag Eva Dahlgren på Spotify. Helt otippat.