Träningsglädje

Jag har haft ett fantastiskt dygn på skärgårdsön Ornö som ligger 30 minuter med bilfärja från Dalarö brygga längst ut i Stockholm. Vi har verkligen hunnit med nästan hela ön; sett de finaste stigarna att springa på och gått i naturreservatet, kikat på Ornö krog och Ornö kyrka och bastat med havet som utsikt och ätit fantastisk mat. Men, vi ska såklart ta det från början – häng med på en tur till skärgården och Ornö:

Klockan 9 i lördags morse träffade jag mina två vänner; Mia och Elisabeth, för ett dygn i skärgården. Mia har ett sommarhus på Ornö – och sa att klart vi åker dit när jag började prata om min höstdrömhelg.

Vi började morgonen på Dalarö bageri och jag drack en latte och tog en levainfralla med ägg innan vi körde ombord bilen på båten Ebba och blickade ut över skärgården i morgonsolen.

Vi sa hejdå till bebyggelsen och till alla husen och till alla människorna och åkte dit det var alldeles tyst.

Skärgården alltså. Fina grejer det.

När vi kom fram till ön packade vi in alla grejerna i huset, och sedan gick vi på upptäcksfärd. Totalt cashade vi in över 20 km i benen den här dagen.

Mia visade oss alla sina bästa ställen – och hösten glänste lite extra mycket med sitt ljumma höstväder och vackra färger.

Det var en riktig drömdag!

Efter att ha gått en rejäl sväng på ön gjorde vi lunch; färsk pasta med ihoprullade skivor prosciutto, tomater, pesto och het chiliolja. Jag gick all in på chilioljan kan man säga.

Efter lunchen skulle Mias båt köras till varvet för att lite senare plockas upp för vinterförvaring. Hon var boss över båten och Elisabeth var hopp-i-land-kalle och jag hade det allmänt bra.

Jag såg några hus på vägen som jag kunde tänka mig att ha i min ägo. Detta, till exempel.

När vi kört båten till varvet var vi tvungna att komma tillbaka hem på något sätt. Det hade Mia redan tänkt på – och vi var alla klädda för löpning. 8 km genom skogen satt fint, särskilt på sådana här fina stigar.

Eftersom det var en riktig drömhelg Mia planerat så slutade vår löprunda vid en bastu. Med panoramafönster ut mot havet. Precis som i min dröm! Minus höststorm då men finväder fungerade ypperligt det med.

Jo men alltså. Sämre kan man ha det.

Efter bastun promenerade vi hem under dessa guldbjörkar.

Äntligen skulle proseccon korkas upp!

Vi satt i sofforna och hängde en lång lång stund innan Mia utbrast nu ska jag visa er den vackraste platsen i världen! Och vi kom dit i precis rättan tid – kolla dessa färger från solnedgången liksom!

Jag fotar Elisabeth som fotar Mia som fotar solnedgången…

Vi gjorde middag och det blev gudomlig lax med mozarellasallad och sparris och lite senare gjorde Mia den här magiska smakkombon: krustader med brie och hjortronsylt. Alltså, dödens gott!!

Strax efter kl 22 var vi så himla trötta så vi gick och lade oss och det var lika tyst som hemma i Åre. Jag sov ljuvligt. Och när jag vaknade var kaffet klart. Vilken lyx!

Jag bidrog med juice til frukosten; den här varianten från God Morgon kom med pressbud till mig i fredags. God! I bakgrunden syns Valios släta laktosfria citronyoghurt. Riktigt god den med!

Vädret var lite grått före lunch, som om oktober gått och blivit bakis efter den storslagna lördagen. Vi tog en promenad i Sundby naturreservat bland gods och gårdar.

Jag tror de funderar över livet eller något?

Det var en riktigt vacker höstdag och ett riktigt härligt dygn i skärgården.

Klockan 14 tog vi färjan tillbaka till fastlandet igen och jag körde upp till Åre. Som kallast var det -1 grad längs vägen…

Och så var det bara ungefär 20 dagar kvar till Dublin marathon och även om jag sprang en timme häromdagen så har jag inte fått till mitt sista långpass som tänkt. Det är jag egentligen inte så orolig för rent fysiskt – men det hade varit skönt för huvudet att få det gjort. Att kunna lägga ytterligare 30 km bakom sig och känna att ja, en extra mil kan jag nog springa på det här.

Just nu känner jag inte riktigt så. Alls. Det kommer kräva ett enormt pannben av mig för att ta mig runt den där marathonsträckan i Dublin den 26 oktober.

Först och främst känner jag ingen som helst trygghet i att jag är i bra form. Just den här punkten stör mig inte så mycket för jag har insett att jag tycker det är lika jobbigt att springa 5 som 15 kilometer. 15 tar lite längre tid och konstigt nog känner jag mig trött de första 5 – sedan går det bättre. Därför är 5 km alltid jobbigt.

Det som är lite värre är mitt knä som jag inte litar på ett dugg. Jag har inte ont i det, men det är stelt och jag märker att när jag kör på så blir det ännu stelare. Men som sagt, ont gör det inte så just nu räknar jag med att det kommer fixa sig och det är bara lite överansträngt.

Ja ungefär så är läget och detta marathon springer vi helt utan prestation – utan enbart på pannben, många tidigare mil i benen och med en trygg erfarenhet att ett marathon är ett marathon och det finns ett gäng andra saker som är värre.

En av de saker jag verkligen ville göra i höst var att åka ut till Stockholms skärgård. I drömmen såg jag framför mig en disig oktoberdag med en rungande höststorm. En bastu med fönster mot havet där vågorna slog mot klipporna och trots att vädret var misär så skulle det vara varmt i hjärtat.

Just nu är jag på väg ut till en skärgårdsö och det är en strålande vacker höstdag. Jag tror det blir ganska så bra det med!

Det kommer bli ett 24 timmar skärgårdsretreat med två före detta kollegor och sist jag träffade dem var en fantastisk vårvinterhelg i Åre. En av dagarna under den helgen var faktiskt en av vintersäsongens allra bästa dagar: vi åkte en pistad offpist till Huså och fick en hisnande färd tillbaka.

Den helgen lärde jag mig också att crawla – 30 minuter tog det och det allra bästa knepet ever är att ändra fokus på att det är svårt till inställningen att det är enkelt.

De drygt 30 timmar jag har spenderat i Stockholm sedan jag kom hit har som vanligt gått i ett: i torsdags kväll träffade jag min kompis Ella för burgarmiddag – och så spelade vi in en pod om vänskap; för varför är det så svårt med vänskap? I fredags morse hade jag ett tidigt morgonmöte med Metro och sedan jobbade jag lite och fixade fransarna på lunchen. På eftermiddagen kom Annika förbi och vi tog ett promenadvarv runt Kungsholmen och när det blev kväll hade jag samlat ihop nästan 30 000 steg.

Och nu är det lördag morgon och jag är på väg mot havet. Vad gör du idag?

Jag är uppvuxen vid havet – här i Saltsjöbaden i Nacka utanför Stockholm