Blåhammarens Fjällstation uppe på en fjälltopp är en riktig klassiker. Kanske främst känd för sin restaurang som serverar riktigt bra mat. Jag har aldrig ätit där, vi gjorde bara ett kort stopp för mjölk och bulle när vi sprang Jämtlandstriangeln förra året. Men, idag tog jag med mig Annika på en ny klassiker. Vi utgick från Rundhögen och tog oss till Blåhammaren på riktigt bra och tydligt markerad vandringsled.
Det är ungefär 9 km mellan Rundhögen och Blåhammaren, att jämföra med de ca 12 km som det är mellan Storulvån och Blåhammaren. Jag kände mig så otroligt pigg hela vägen och den här berättelsen kommer att vara starkt färgad av det. Så det är nog bäst att ni läser Annikas version också.
Jag googlar alltid nya leder som jag ska springa; det är bra att få koll på eventuella utmaningar och skapa sig en överblick ungefär hur leden går. Jag läste att leden mellan Rundhögen och Blåhammaren först skulle bestå av ca 3 km enkel grusväg och därefter skulle stigningen börja och aldrig ta slut förrän man var uppe vid STF Blåhammaren.
Precis så var det också. Vi körde bil mot Storlien och svängde av när en skylt visade vägen mot Rundhammaren. Här finns en stor parkering med många bilar denna varma augustidag.
En skylt pekade in på en stig som vi sprang i en drygt en kilometer. Den var lättsprungen med bara rötter att hålla koll på – betydligt enklare än sprängsten som jag tycker gör till exempel Blanktjärnsrundan lite seg på slutet när man är trött och längtar efter skönt löpflow.
Efter ett tag slutade stigen vid en sandig grusväg. Den böljar enkelt nedåt tills man kommer till Sevedholm och en nybyggd hängbro som går över Enan. Några hundra meter efter hängbron börjar stigningen.
Enan och hängbron vid Sevedholm
Det går uppför hela tiden men det är snäll uppförsbacke. Alltså, snäll utifrån den aspekten att det känns bra trots att jag vet att det kommer se ut såhär i 6-7 km till. Det är också extremt snällt om jag jämför med betydligt brantare Vertical K i Åre som var min senaste fjällerfarenhet (i förrgår).
Vi passerar hjortronmyrer med bär i mängder och fin bred stig kantad av fjällbjörkar. Här och var går och springer vi på spång. Rätt som det är dyker ett vindskydd upp. Ett krön har dolt det väl men jag har gått och väntat på det tack vare mina efterforskningar. Och bakom vindskyddet ser vi Blåhammarens fjällstation.
Jag känner mig otroligt pigg och undrar om det ska vara såhär enkelt – men, vi är förstås inte framme. Det som ser kort ut på avstånd är betydligt längre i verkligheten.
Min pigghet håller i sig hela vägen fram och efter ett nytt krön står det där; STF Blåhammaren i all sin härlighet. På avstånd har vi sett några renar stå och trona på en klippavsats och snart ser vi dem igen precis bredvid ett tält. Fjällromantik på riktigt!
Vi äter lunch på Blåhammaren; riktigt god gulasch med nybakat bröd. Vi sitter där en stund och har det så himla, himla bra. Sedan rullar vi nedför fjället igen; samma väg som vi kom.
Nu är det betydligt mer lättsprunget, förutom på sina ställen där det är lite för stenigt. Efter inte alls lång tid är vi nere vid trädgränsen och strax därefter hängbron. Det känns väldigt, väldigt lätt.
När vi gör de sista kilometrarna på grusvägen så inser vi att det går ganska mycket uppför, så benen är nog lite trötta ändå. Och vi pratar om hur snabbt man vänjer sig vid olika distanser rent mentalt. Vi har gjort runt 18 km och jag tycker att det är så kort och enkelt – och jag minns det här årets första långpass på två mil som jag sprang innan midsommar och hur glad jag var då eftersom det var så långt.
Och om 65 dagar ska vi springa Dublin marathon och det är utifrån den distansen som vi färgat våra perspektiv och jag ser faktiskt fram emot en tid efter det och att två mil får vara lite långt igen.
Vill man trots allt förlänga sträckan ska man utgå från Storliens Fjällgård. Då får man ihop ca 30 km tur och retur till Blåhammaren.
