Jag krigas till och från med identiteten av att vara en tränande människa. Nyligen var jag med i tidningen i en intervju om att skriva träningsdagbok. Att faktiskt skriva ner sin träning är bra eftersom det är lätt hänt att både överskatta och underskatta sin träning vad gäller såväl kvalitet som kvantitet. Jag tror att de flesta underskattar sin träning (och sin vardagsmotion) – men det finns också de som är fartblinda och tränar mer än vad de tror (eller vill tro, eftersom det ibland kan vara ett ohälsosamt beteende).
Under många år tränade jag jättemycket. Jag använde Funbeat och loggade lätt 10 timmars träning på en vecka. Den mentala identiteten från den tiden sitter i och av ren vana kan jag tänka att jag fortfarande tränar mycket, bara för att jag varit van att tänka så och även haft vanan inne att planera mina vilodagar för att inte träna för mycket så att det blir skadligt (jag har aldrig haft en ångestfylld relation till träning utan alltid haft glädje som bränsle).
Idag är det tvärtom; jag planerar min träning och inte min vila. För mig är det ett tydligt tecken på att jag inte tränar så himla mycket som jag gjort – och som jag och min kropp verkligen trivs med.
Men vad är träning?
Jag har länge sagt att alla aktiviteter där jag byter om till träningskläder är träning. Vilket innebär att såväl lugn yoga som viss rehab innefattas av begreppet träning. Att hålla på med andra definitioner tycker jag bara blir snårigt, särskilt när min träning inte går ut på att bli bäst i världen.
Men – efter en tid där jag ”lallat runt” på fjället med snöskor eller löparskor eller skidor så saknar jag att ”träna”. Liksom ”på riktigt” – vilket helt går emot min definition av vad som räknas.
Den träning jag saknar är den med struktur och pulszoner och tydliga regler om när jag ska ösa och när jag ska vila. Och det känns som att jag aldrig liksom tränar på det sättet längre. De där trainerpassen som är med ens bortglömda och räknas knappt eftersom jag varken har strikt struktur eller stenhård koll på min puls.
När jag läste (en egentligen jättefin) kommentar att på min blogg går man in för fina bilder och på någon annans blogg går man in på för att bli inspirerad att träna, ja då saknade jag ännu mer att ”träna”. Mest för att jag vill vara en tränande människa och lite känner att jag liksom tappat det.
Jag har inte skrivit träningsdagbok på länge. Senaste gången var i januari då jag använde appen training goal. Funbeat har jag lämnat därhän sedan jättelänge. Men kanske är det dags nu. Inte för att jag nödvändigtvis behöver träna mer eller mindre, men för att känna lite trygghet i att jag faktiskt är en tränande människa. Att hålla hand med den där identiteten som jag trivs med så bra och som gör mig glad och stark och som håller mig frisk. Att få lite bekräftelse på att jag faktiskt gör något!
