Det var i jacuzzin vid foten av fjället som Johanna kom på det – att det mest briljanta vore att skriva en dagbok med ”dagens värsta”. För då skulle vi allt som oftast inse att vi lever sjukt bra liv i jämförelse. Den där påminnelsen behöver vi för jämnan, för vi inser snart att dagens värsta handlar om de mest triviala saker. Och att det faktiskt inte är så mycket att svära över. Om ens alls.

Vi pratade först om de där 10-årsdagböckerna som finns. Och till slut smalnade vi av det. För vem orkar skriva om allt som hänt varje dag i 10 år. Det är ju populärt att skriva dagens tacksamhet och så vidare. Men så vände Johanna på det helt – och föreslog att man skulle skriva ”dagens värsta” istället. Vilken grej, tänkte vi allihopa när vi funderat på det ett slag.

Hela helgen gick vi omkring och funderade på vad som varit just den dagens värsta. Ena dagen kom vi på att det nog var en affär som hunnit stänga innan jag kilat in och köpt en necessär jag tyckt varit fin genom fönstret. Det var en väldigt bra dag. Av mina ”dagens värsta” kan man se att jag har många sådana. Den insikten leder till tacksamhet per automatik.

En parentes är på sin plats. Insikten om ”dagens värsta” ger mig också katastroftankar. Kan man verkligen ha det såhär bra? Finns det en begränsad pott med väldigt bra dagar och betyder det att jag är på väg mot avgrunden?

Å andra sidan; livet är här och nu och det som händer kommer hända oavsett om jag skriver i en bok att dagens värsta var att butiken hade stängt innan jag hann dit. Det är lite som att om man tar ut lyckan i förskott hinner man i alla fall vara glad även om det inte gick vägen. Och gick det inte vägen blir det i alla fall som man tänkt sig i slutändan. Typiskt Saratänk.