Träningsglädje

Söndagen var en sådan där dag som jag helst skulle ha velat dra täcket över näsan, för hur grått kan det egentligen bli utomhus? Definitivt fler än 50 nyanser i alla fall.

Jag spenderade stora delar av dagen framför datorn i det oändliga internetet och sedan begav jag mig på ett extremt lugnt långpass på 90 minuter. Och jag tänkte att trots allt som var grått så fanns det också så väldigt mycket färg; och jag började kika mig omkring och fokusera på det istället. På smörblommar och midsommarblommor, på gult och lila. På hallonbuskar och jättegröna ormbunkar. På ljusgrönt, skirt grönt, mörkgrönt och ruskigt grönt.

Och jag tänkte att det här med att inte fokusera på det man inte kan påverka faktiskt är en riktigt bra grej. I allt grått så finns det massor med färg, bara man öppnar ögonen och tittar.

Jacka & tights // Craft Sportswear. Skor // Adidas Energy Boost.

Stopp ett tag! Utmaningarna behöver inte bli längre och mer extrema. De behöver bara bli till din. Åsa röt till häromdagen och jag håller med.

Det finns så många sätt att förhålla sig till saker och ting att det också finns oändliga utmaningar för den som önskar. Det behöver inte heta ironman eller ultra för att det ska räknas. Det enda som krävs för en utmaning är att det ska vara jobbigt och att du går igång på den. Ultror kan vara en (nåja, relativt) bekväm walk in the park. 800 meter kan vara nästintill dödsjobbigt. Och det kan givetvis vara tvärtom, men allt beror ju faktiskt väldigt mycket på.

Som vanligt är det omgivningen som ställer till det och ställer till med käftsmällar i vårt huvud. ”Vadå ska du bara springa 5 km?”.

Men vet du, förlåt dem. Förlåt dem för deras okunskap. För det är bara vad det handlar om. Samma okunskap som resonerar att springer man 10 km på 50 minuter så springer man 8 mil i samma tempo och därför förvånas när 8 mil kan ta rätt mycket längre än 6 timmar. Förlåt dem för det och gå vidare med din utmaning och jobba mot den envist och målmedvetet. Det är genom utmaningar man växer.

Igår gick jungfrufärden med min Rum Runner paddle board från svenska Point 65 som jag lånat. Det är världens första delbara SUP-bräda och jag funderade en stund på hur det skulle funka i vattnet men det visade sig funka fint: jag sjönk inte.

Jag valde inte den lugnaste av dagar för att testa brädan, som egentligen inte känns som en bräda utan mer som en kajak som man står i. Jämfört med en surfbräda eller den här upplåsbara SUP-brädan som jag testade förra gången så känns Rum Runnern mer ordentlig; lite som en båt med för och akter och skrov liksom. Men; man lastar den ju inte på ryggen som de upplåsbara direkt. Däremot har den bagageutrymme: i fronten kan man lägga grejer (Point 65 föreslår fiskeutrustning men jag tänker picknick) och brädan kommer komplett med dryckeshållare och allt. En latte på sjön kanske?

När man demonterar brädan så får man plats med den i en bil och härligt nog får den plats i en Mini; men jag måste testa hur det funkar i en Mini cab (när det är soligt väder). Jag har ju utrustat min cab så att jag ska få plats med cykel och längd- eller alpinskidor är inget problem redan i originalutförande. Men nu vill jag såklart få plats med brädan också…

Jag ser fram emot nästa tur. SUP är barnsligt roligt och jag vill bli säkrare på fötterna och inte känna att jag måste paddla med eller mot vinden utan faktiskt känner mig säker när det blåser friskt från sidan också (det gjorde jag inte idag).