Träningsglädje

Jag känner att vi inte riktigt är kompis just nu, Stockholm och jag. Men Stockholm, it’s not you – it’s me! Och även om jag ser fram emot att åka härifrån om ett dygn så vet jag att jag kommer komma över den här antikänslan som huserar i mig just nu. Stockholm är en fantastisk stad och jag har en fantastisk lägenhet i den bästa av alla stadsdelar och det är skönt att känna att det är just så jag känner i grunden, även om jag också är otroligt nöjd med min Stockholmspaus. Med undantag av att jag är särbo istället för sambo förstås. Men verkligen inte med undantag av det ständiga resandet. Jag älskar att inte slå mig till ro. Just nu i alla fall.

Efter morgonens träningsdejt, promenerade jag mot Västmannagatan och fransförlängning på Puder och så en träff med Karin som ska cykla på Mallorca i typ 3 veckor. Efter det tänkte jag sätta mig i solen på ett fik och äta frukost (ja, klockan var 13 så jag var lite sen…) men – fullt överallt. I och med det blev jag rätt trött på den här stan i synnerhet och stadsliv i allmänhet.

Till slut fick jag plats på espressobaren Sorelle vi bor granne med. Hippt och trendigt och trångt och stökigt snyggt med många stammisar och himla trevlig personal (som alltid). Och då älskade jag Stockholm lite igen. Just för att det är urbant och världsligt och så himla härligt. Men det allra bästa är nog att kunna få leva i båda världar.

Dagens tre följeslagare: iPhone, Happy Plugs och piloter från Bliz.

Jag är i Stockholm och min helg är noga planerad. Allt höll på att falla på första pusselbiten: flyget var försenat. Men det löste sig och jag var bara några minuter sedan till middag med min familj. Det var vår i luften – på ett helt annat sätt än i Åre där solen trots allt är det enda som värmer.

Imorse hade jag träningsdejt med Annika i Rålis och det var en aning ostrukturerat men himla härligt ändå. Jag gjorde premiär i mina nya löparskor från Salming Running – en ”Salming Running speed shoe” med texten no nonsense running inskrivet. Den är snygg. Med mycket färg! Och smart av dem att ha ett pedagogiskt utbud av skor: distance, speed, race och xplore.

Eftersom kändisar, oavsett kändisskap, numer ska användas till både det ena (typ Let’s Dance och Mästarnas Mästare) vad gäller innehåll och marknadsföring, så är det inte konstigt att vi typ inte känner igen dem. Det finns inte hur många som helst.

Nuvarande Adidas tribesgänget känner jag faktiskt inte alls igen, och i Stadiums senaste kampanj så är det också många ansikten jag inte skulle reflektera över om jag såg dem på stan. Minus Sofi Fahrman dock.

Denna Fahrmanpersonlighet som jag följer noga vad gäller kreativa projekt. Jag imponeras av mycket av vad hon gör. Men – vad är det hon egentligen menar i den här filmen? Jag förstår inte. ”Om man lunkar hem helt utmattad, så är det inte konstigt om man inte ger sig ut igen. Därför sparar jag mig till hemvägen, då kan jag sluta på topp.” Är det ett träningstips hon delar med sig av? Eller vadå?

Oavsett, så är det snyggt. Jag delar ju hennes filosofi om att inte ha så många mål med löpningen (eller träningen) – eftersom vi har så många mål och krav i allt annat vi gör. Och att hon springer hem till hotell Diplomat är faktiskt roligt. Och så skulle jag önska att hennes outfit flyttade hem till mig!