Träningsglädje

Det har varit tyst – ja bokstavligt talat – på podden ett tag. Och det är kul, men samtidigt tråkigt, att läsa att ni skriver att ni gillar Träningsglädje TALKS men att den kommer ut för sällan. Eller ja, det enda som gör att det är tråkigt är att jag inte hinner med, och det är i sig ingen tråkighet egentligen. Under tystnaden har ni kunnat höra mig i två andra podcasts: Möt löparen och Feel good and have fun. Och så har ju flera hundra personer dagligen lyssnat på gamla avsnitt på Träningsglädje TALKS.

Men – nu är jag tillbaka på min egen pod igen. Jag har ett gäng uppslag men behöver lite andra människor i mina samtal. Tur att det finns Skype! I det avsnitt som släpptes för några minuter sedan pratar jag om skillnaden som gör skillnad (ja, det finns en känd föreläsare som pratar på samma tema fast om andra saker). Om att vi alla känner rädsla, nervositet, skam och andra tveksamheter om oss själva. In och lyssna! Här finns länkar.

Gårdagskvällen började med middag på Raw (supergott), drinkar i Biblioteksbaren (hette inte den Björkbaren förut?) på Bygget och slutligen Agnes på scen. De två förstnämnda sakerna var klart bäst!

Och den här dagen då? Jo, den började med toksnöfall så jag tog sovmorgon. Sedan satte jag en pulled chicken på spisen och sprang tröskelintervaller med stavar på Åresjön. Det har varit spännande att gå i fönstren som vätter ut mot sjön och titta, för hela tiden har jag haft något nytt att kika på. Först var det pimpeltävling, sedan de sedvanliga fallskärmsflygarna och de som åker bräda med skärm, och sedan kom ett flygplan och landade. Ja, inte det försvunna från Malaysia då. Utan ett mindre.

Mina egna intervaller gick fint. Eller, rätt så fint. Jag sprang 2*10 minuter men kände mig lite svagare än vanligt sett till hur min puls låg till. Det var tungt i snön idag, lite som på en sandstrand, så det spelar väl in. Lägg till stavar på det och kanske jag ska räkna ner min tröskel några slag. Det är ju sportspecifikt det där.

Jag känner att vi måste prata lite om Beyonce. Vad händer där liksom? Snart kan hon inte bli mer naken i sina musikvideos. Jag tycker inte att det känns ett dugg okej. Beyonce är trots det på något sätt ett fenomen. Finns det någon som inte hyllar henne? Hon är så oerhört respekterad och står för bra saker – och därför tycker jag att det är skittrist hur hon uttrycker sig i sina musikvideos numer. Det handlar inte om att det är snyggt producerat, för visst är det rent tekniskt hur snyggt som helst. Men jag är inte ett dugg imponerad över det budskap hon lämnar efter sig.

Jämför Beyonce/Partition med Linda Pira/Knäpper mina fingrar. Jag vill gilla Beyonce, jag gillar hennes musik och allt hon står – eller stod – för. Och ja, hon är oändligt snygg men det tycker man ju även när hon har kläderna på. Det är tråkig med den här utvecklingen och att det glorifieras när det egentligen går emot så många av de värderingar vi kämpar för att ändra på i samhället. Inte konstigt att det blir knasigt i verkligheten.