Istället för styrketräning så gick jag hem efter jobbet. Jag började känna mig snorig efter lunch och hellre vila än köra på och bli sjuk. Jag har en del jobb att ta tag i så en helkväll hemma sitter fint. Även om jag har valt att leva TV-fritt så har jag ändå långa listor på grejer att göra som liksom aldrig tar slut.
Jag har bänkat mig i soffan med mormors raggsockor och varmt vatten med citron. Förutom C-vitamin så innehåller citron kalium som stimulerar hjärnan och nervfunktion och så balanserar det pH-värdet och är bra för matsmältningen. Av det där är nog c-vitaminaspekten det bästa för min eventuella förkylning som jag försöker mota i grind.
I en kommentar fick jag frågan om det inte är tråkigt att vara ensam och jo, det är klart att det är. Jag saknar min sambo och så saknar jag vissa saker från Stockholm och Halmstad (precis som jag saknar grejer med fjällen när jag är i just Stockholm eller Halmstad – jag blir inte klok på det där). Jag saknar såklart att spontant träffa mina vänner om kvällarna, att äta frukost ute, att välja och vraka mellan gym och träningspass, Stockholm om kvällarna när allt lugnat ner sig, att jag ändå är nära de jag känner trots att vi faktiskt inte ses så himla ofta trots allt.
Men jag väljer att se på fjällivet som en investering i mig själv. Mer tid för mig, mer tid för min träning, mer tid för att uppleva och upptäcka och en fantastisk möjlighet att komma från stadsbruset. För allt det där bruset är något som jag verkligen inte saknar. Alla människor, att trängas och köa. All yta och alla saker som hela tiden skriker på att bli köpta.
Det är så rent här. Och med rent menar jag inte att det inte är skräpigt på gatorna utan att livet blir rent. Det finns liksom inte så mycket mer än luft, natur och internetuppkoppling. Knappt ens det sistnämnda faktiskt, jag surfar från mobilen för det mobila bredbandet från Telia fick slut på surf. Mycket märkligt med tanke på hur lite jag hann surfa på den.
