Som ni kanske anat så är det ingen semesterresa i fjällen jag befinner mig på. Jag är här för att jobba. ”Har du flyttat hit nu?” frågas jag ofta men jag tycker det där med att flytta låter så definitivt. Som om jag skulle packa ner varenda kniv och gaffel jag hade hemma i lådan. Hemma och hemma förresten, jag har många ställen jag kallar hemma. Halmstad är hemma. Lägenheten på Kungsholmen är hemma. Och mina föräldrars ställe i Åre som jag gärna åker till året om. För mig är ”hemma” inte var jag har mina grejer. För jag har många gånger insett att jag inte har så mycket ”grejer” som behövs för att kännas som hemma.
Jag har inrett mina olika hem lite så som jag tycker passar, men jag drar inte med mig alla pinaler överallt. Förutom träningsrelaterade saker då. Mitt hem är inte så mycket var jag är utan vad jag gör. Kan jag leva så som jag vill leva så kan jag bo lite överallt, i norr och i söder.
Inför fjällen så köpte jag en ny mixerstav med extra allt. I den lådan klämde jag ner sådant som är onödigt att ha dubletter av överallt. Typ chiafrön, jordsnötssmör, vaniljpulver och lite sådant. Det är inte så ekonomiskt att fylla skafferiet på alla ställen och dessutom så blir det gammalt. I stora resväskan lindade jag in min favoritkökskniv, min stora tekopp, en handtvål och ett doftljus. För några hundralappar köpte jag lite fina tallrikar på en gårdsbutik och med ens så började jag känna mig lite hemma här i Sälenfjällen sett till kategorin ”saker”. Jag och Grabben kommer att ses rätt ofta, om än inte varje dag, och det känns som att jag är på en rätt så lång spännande utflykt. Jag vet inte riktigt var den ska sluta! Kläderna i resväskan byter jag ut lite allt eftersom jag är i Stockholm. Skorna likaså. Det blir så komplicerat som man väljer att det ska vara. Det här är ju en livsstil som passar perfekt för en rutinavvisare som mig!
Det som är svårast är faktiskt när de i min omgivning börjar fråga. Istället för att bara göra så som känns bra så börjar ifrågasättandet att putta mig in i normen och det är lätt att tänka att jag kanske skulle ta och bli som alla andra ändå. Det är inte att vara annorlunda som är svårt – det är ju omgivningen förhåller sig till det som gör det komplicerat. Sedan kommer jag till sans igen och tänker att det är ju till mig själv jag ska lyssna – ingen annan. Att höra om andra som också valt andra vägar hjälper. Typ som Smaljeansen i det här inlägget. Vi känner inte varandra, men det känns liksom bra ändå. Och nog omger jag mig mest med annorlunda människor ändå. En hel hög egna företagare, risktagare och äventyrare. Det är typ inga av mina vänner som bor i radhus. Den enda som väl gör det har köpt ett i Åre.
