Träningsglädje

Fabulous February blir Fabruary. Som vanligt om söndagskvällarna går jag igenom kalendern. Blickar framåt. Planerar. Förbereder. I februari kommer jag hålla mig inom Sveriges gränser men det blir en del resande ändå, främst ner till Halmstad ett par vändor men också norröver. Några av dessa resor involverar dig, om du vill. Jag postar mer information i morgon. Just nu är jag lite för trött.

Ikväll var jag över hos Annikaen sväng för att prata om Cypern. I november åker vi dit för att springa 4 lopp på 4 dagar i Cyprus International 4 Day Challenge. Det är inte vidare långt – men ser ut till att bli en rejäl utmaning ändå. Kolla in banprofilen för 11 kilometerloppet dag 2 till exempel. Dagen efter springer vi en halvmara. Första milen går grymt mycket uppför. Andra milen går grymt mycket nedför. Så vi har backträning i dubbel bemärkelse att träna på. Fjärde dagen avslutas med snabb milbana. Vi kan räkna med att bli trötta då med.

Jag längtade verkligen till dagens långpass. Solen sken. Vägarna var tomma. Det var vindstilla. Kroppen kändes pigg. Himlen var blå. Allt var perfekt. Och när förväntningarna är gigantiska är det svårt att överträffa dem. Det finns stor risk för pannkaka.

Min plan var att springa från den yttersta utkanten av Runemo, över landsvägen, förbi Kilen, upp mot Sörbo, förbi Freluga och Edstuga och så slutligen kämpa mig vidare förbi Sävstaås för att slutligen göra halt vid Bollnäs kyrka. 15 kilometer på ett ungefär. Inga konstigheter.

Jag kopplade löparhunden om midjan och så begav vi oss iväg. De små vägarna var belagda med is men jag hade bra fäste hela vägen. Solen bländade över skaren på åkrarna och lugnet var påtagligt. Jag mötte en fyrhjuling, två moppar, en bil med släp och en barnvagn. Hälsingeborna tar förmodligen lång sovmorgon på söndagsmorgnar.

Den enda dippen som kom under dagens pass var någonstans i mitten. Jag tänkte fel och blev lite mentalt trött när jag kände att jag inte kom någon vart. Jag trodde jag hade sprungit 5 km när jag i själva verket hade sprungit 7-8 och när jag kom till kilometer 12 så upptäckte jag att jag snart var framme – trots att jag fått för mig att jag hade massa svängar och raksträckor kvar att springa.

Det är otroligt skönt att kunna springa 15 km utan att vara ett dugg trött i leder, muskler, senor eller ork – och det är fantastiskt att springa 15 km och njuta nästan hela vägen. Snacka om solsken i blick!

Bilder fotade med min iPhone 5.