Träningsglädje

På den nionde dagen streakade hon. Som alla andra dagar i november. I mörker och nollgradigt med vintertights och underställ. Stockholm myste från sin bästa sida med en Riddarfjärd utan en krusning där stadsljusen vilade på vattnet. Tänk att det är fredag igen!

Skor // Nike Free. Vintertights // Craft. Vinterjacka // Craft.

”Jag heter Josephine, är 34 år, en vanlig människa som bor i förorten med min familj och som precis som alla andra försöker få mitt liv att gå ihop. Eller om man ska tro Katrin Zytomierska så är jag ”en best, en överviktig brud som är osminkad med stripigt hår och svettiga kläder.”

Orsaken till detta är att jag för ett år sedan ställde upp på bild i en kampanj för SATS. Jag insåg att det inte var någon fashion styling som det skulle vara tal om men det var okej för mig. Att jag var i sämre form än på över tio år var också okej för jag hade mina skäl till det.

Jag tänkte att det är bra att andra kan se att det är okej och att man kan komma igång med träningen igen även efter ett uppehåll. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle göra mig till måltavla för verbal spya från en bloggare som jag knappt vet vem det är, än mindre har något otalt med. Eller att det finns företag som Finest som tjänar sina pengar på att ge personer som denna utrymme.

Jag är ingen samhällsdebattör, jag har ingen blogg eller tidning eller annan medial plattform där jag kan försvara mig mot det angrepp som har riktats mot mig. För det är ett personligt påhopp på en privatperson i sin renaste form, inget annat. Och spekulationerna och analyserna som detta påhopp har genererat  är många. Är jag fet, är jag osund, mullig eller ”normal”? Är jag stark eller svag, har jag gått ner trettio kilo, eller kanske upp? Vet jag ens hur man tränar eller lallar jag mest bara omkring bland maskiner och hantlar? Är det eller är det inte okej att se ut som jag? Jag tycker det är jättejobbigt och jag känner mig oerhört utsatt, en rätt rimlig reaktion.”

Resten från Josephine finns på Resumé.