Träningsglädje

Solen sken imorse när jag stack iväg på premiärtur på min Ducati Factory SP. Jag hade siktet inställt på mina gamla hoods i Saltsjöbaden och jag kan vägen dit utan och innan. Men aldrig förut har jag tänkt på att det är så mycket stop and go. Det var minimalt med trafik men cykelbanorna svängde tvärt och massa trånga passager, rödljus och andra trixigheter gör vägen ut mot Saltsjöbaden till mer av transport än cykling. Synd, för det är verkligen fint där ute. Det märker man särskilt när man inte bor där.

En av de finaste avsnitten i cyklingen är mellan Storängen och Östervik. Här är det fin snirklig gammal landsväg som går precis vid vattnet. Tyvärr är det inte särskilt många kilometer innan man ska tråckla sig igenom Fisksätra för vidare ”transport” mot Igelboda. Kanske är det roligare att cykla mountainbike till Saltsjöbaden via Hellas och Erstavik. Det ska jag testa. Och så vill jag ju springa samma slinga också. Vägen som jag cyklade idag har jag sprungit rätt många gånger förut. Oavsett färdsätt kan man ta en fika på Stationshuset bredvid Grand Hotel. Det blev min frukost i morse.

Jag behöver cykla in Ducatin lite innan jag kan säga något konkret om den. Växlar och bromsar behöver justeras lite. Spontant tycker jag att skillnaden i känsla är som en styv alpin skida jämfört med en lite mjukare skida. Den förstnämnda är hård och tillåter mer fart och aggressivitet. En mjukare är förlåtande och det blir lite mer cruising.

Jag ser fram emot mer cykling på Ducatin. Jag tror vi kan bli bra kompisar. Jag känner mig väldigt mycket mer bekväm på den än min mountainbike.

När min frukost var uppäten blev jag upphämtad av mina föräldrar och min ena bror för vidare äventyr. Jag premiärbadade(!) och sedan åkte vi till Artipelag på Värmdö. Häftigt ställe med både genial och konstig konst. Värd sin utflykt för arkitekturen och naturen.

Soligt – och inte en kotte ute. Perfekt för cykling!

Paus på Dalarö brygga i Saltsjöbaden

Snygg utsikt från mitt fikabord på Stationshuset

Rätt så varmt i vattnet (faktiskt)

Löparhunden badar också

Artipelag

Min fina mamma och pappa

Klockan ringer 05.45 imorse. Sömndruckna ögon. Stela fötter på ett tyst morgongolv. Sovrummet badar i morgonljus och klockan kan lika gärna vara hur mycket som helst. Julidagarna är långa och härliga. Särskilt när de börjar med intervaller.

Jag och Grabben joggar långsamt mot Krillan vid 6-draget och plockar upp Annika på vägen. Hon, klädd i snabba färger. Jag, fortfarande sömnig i svart. Några uppvärmningsvarv på banan. Sedan startskott. Eller, mesigt blås i visselpipa…

1 minut. 2 minuter. 3 minuter. 4 minuter. 3 minuter, 2 minuter. 1 minut. Hälften så lång vila mellan varje intervall som intervallen vi just sprungit. Det är ett tacksamt upplägg. När vi precis sprungit 4 minutersintervallen har vi gjort väldigt mycket mer än hälften.

Vi håller en bra och jämn fart. Det känns bra i kroppen. Trött såklart. Benen orkar inte riktigt på slutet och jag känner hur upploppsrakan liksom aldrig tar slut. Men jag kämpar. Tänker att intervaller är kul.

Plötsligt är vi klara. Och vi ska egentligen köra en burpeeserie men vi skiter i det. För vi har precis gjort ett intervallpass och idag är det nog. Så vi säger hej då och promenerar hemåt. Jag mixar en smoothie, duschar och skänker #sommarfys ett tack i tanken.

Jag skulle verkligen kunna dricka alla mina måltider. Häromdagen ekade kylen rätt så tom så det blev en smoothie efter träningen. Den mixades ihop på dryga halvlitern jordgubbar, en näve babyspenat, en avokado, en halv urklämd citron och en skvätt havremjölk. Enkelt.