Först till det viktigaste: jag är nu en godkänd och licensierad cykelinstruktör. Jag grejade det skriftliga provet vi gjorde i eftermiddags – och jag grejade provcyklingen som vi gjorde framför de andra deltagarna. Visserligen kunde man inte få annat än godkänt på det, men jag tyckte att det var roligt (och sjukt nervöst) och jag vill göra det igen. Och jag vill framförallt lära mig mer!
Efter en helg med grunderna för vad man ska kunna och tänka som instruktör så längtar jag efter mer! Djupare kunskap och inspiration inom pulsbaserad gruppträning, mental träning eller en workshop i musik. Jag har extremt höga krav på mig själv och ska jag göra något så vill jag göra det riktigt bra. Och skulle det inte varit så att det krävs några års erfarenhet så verkar The Challenge riktigt roligt – och jobbigt. Men det är just det jobbiga som driver utveckling.
Gruppen under kursen hade olika bakgrund och erfarenhet: vissa körde redan klasser medan jag och några till var helt gröna. Det var intressant att lyssna på alla och ta del av deras tankar och sätt att instruera. Jag är väldigt formad efter de instruktörer jag tokgillar och har inte cyklat på andra sätt på väldigt länge. För det är stor skillnad mellan instruktörer och hur man väljer att instruera en klass. Inte så att det är rätt eller fel – bara olika. Precis som det är olika musik på olika klass.
Jag har ett tydligt bild av hur jag vill vara som instruktör och vilket sätt jag vill ha. Vilket sätt som är jag. Och det är ungefär som den här bloggen kan man säga. Förstår ni då? Om, var och när jag kommer börja instruera är fortfarande oklart. Jag är öppen för förslag och erbjudanden…
Det har varit en väldigt intensiv helg och efter 8 timmars magsjuka igår kväll och natt var jag lite matt idag. Krafterna är på väg tillbaka men jag ser fram emot en lång och skön kväll i soffan!
