Träningsglädje

Activios pulssystem som jag cyklar till mäter inte en högre nivå av maxpuls än 99%. Jag testade det idag. Det var en mycket märklig spinningupplevelse om man skulle analysera min pulskurva. Bortsett från den så var klassen en av de bästa jag någonsin upplevt (givetvis med den här instruktören – vem annars?). Det var som att cykla på konvent!

Vet ni hur slalom funkar? Banan är stakad efter åkarnas tränare. Ibland, då Anja Pärson fortfarande hade sin pappa som tränare, var det han som satte banan – och då var den såklart anpassad (så mycket det gick) efter Anja. Idag på spinningen var det som om hela klassen var gjord utifrån mig. Upplägget passade mig perfekt – och på musiken stod det Sara på rätt igenom. Dessutom hade jag tre starka tjejer precis bredvid mig. Det var magiskt!

Magiskt, och framförallt underligt, var det där med pulsen. När allt stämmer och jag har känslan med mig så studsar pulsen precis som den ska. Ibland vill den inte alls dra sig över 75% av max men när jag märker att känslan är sisådär brukar jag inte bråka särskilt mycket med kroppen och lägger mig mentalt på en lägre nivå. Hur jag presterar på träning styrs till 90% av huvudet och till 10% av kroppen. Jag vet att jag funkar så och det är helt okej. Jag jobbar ”runt det” genom att välja min cykel strategiskt, vad jag har för kläder på mig och hur jag väljer att tänka inför passet.

Idag gjorde pulsen helt tvärtom vad den brukar. Jag knappade in min maxpuls, 206 slag, precis som vanligt. Det är den pulsen jag alltid kör med och även om den inte är korrekt till 100% (jag brukar ange 206 slag när jag springer också) så funkar det på ett ungefär tillsammans med upplevd puls.

Jag märkte redan från början att kroppen var pigg. Pulsen likaså. Vi värmde upp i 15 minuter och jag låg rätt snabbt uppe på 65%. Vanligtvis måste jag jobba upp hit under 10 minuter. Jag var snabbt uppe på 75% – långt innan vi skulle vara där. Jag slog av på tempot och höll mig på 72% och det kändes bra. Det kändes verkligen som jag hade bra flyt i benen.

Vi körde 5 extensiva intervaller på 5 min, 4 min, 3 min, 2 min och 1 min. Ett superbt upplägg jag ska sno till min löpning. Första 5-minutraren körde jag på typ 86% av maxpuls – utan vare sig syra i benen eller en sådan där superansträngning i kroppen. Det var helt klart jobbigt och jag svettades mer än jag brukar – men jobbigheten blandades med adrenalin och kändes snarare skön än sådär fruktansvärd. Under de 3 sista intervallerna gick jag över 90% och under de två sista slog pulsen i taket på 99% av max. Activio går inte längre än så – men det gjorde nog mitt hjärta.

Känslan från dagens pass är mycket likt det jag brukade känna under Pias spinningpass. Allt flyter och det är egentligen frukansvärt jobbigt men kroppen känner det inte eftersom känslan från endorfiner eller adrenalin är så mycket större. Jag har nästan aldrig kört med puls under de passen så jag vet inte vad siffrorna har sagt. Men det är en intressant känsla. Den av odödlighet. Samtidigt ska jag kanske se upp. Vad är det för maxpuls jag har egentligen? Hur mår hjärtat? Vad var det som hjärtat och pulsen påverkades så mycket av idag?

Jag har inte varit onormalt trött eller stressad. Innan passet var jag på ett lyckat möte på min bank (där jag drack en miniliten kopp kaffe) och köpte en smoothie som mellanmål eftersom jag kände mig hungrig. Efter passet kände jag mig inte onormalt trött. Jag gick på 75 minuter yoga och det kändes också bra – också det hör till ovanligheterna.

Energi innan träning

Låt oss prata om det där med mat för en kort stund. DN har under några veckor publicerat en serie artiklar på temat ”Varför gör maten oss så arga?”. Efter att ha läst ett gäng rätt dåliga artiklar läser jag nu en intressant – en intervju med en måltidsforskare. Att forska på beteenden verkar för övrigt sjukt intressant! I mitt nästnästa liv ska jag bli forskare. Mitt nästa liv har jag redan andra planer för.

Jag tror inte man kan avfärda alla diskussioner som har med ätande utifrån ett visst syfte (typ hålla sig hälsosam, gå ner i vikt eller vad det nu kan vara) genom att säga att man ska äta enligt sunt förnuft. Jag tror man måste ha mer förståelse för beteende och andra underliggande orsaker. Inte minst kunskap. Vad är sunt förnuft?

Jag har fått några frågor om Paleo och om hur strikt jag är. Jag vill inte äta Paleo för sakens skull. Jag vill äta det jag mår bra av – mat det är någon mening med. För att veta vad det är måste jag vara påläst – och att vara påläst kräver ett visst mått av intresse. För alla som inte är så himla intresserade av mat och vad den gör med oss så funkar det bättre att hålla sig till en kosthållning med ett ”känt” namn (läs: diet) med en checklista på vad som är bra eller inte. Men så fort man nämner ordet diet så är det som om många läser ordet ”extrem” istället. Tänk vad kvällspressen och liknande gör med oss…

Mat är ett fascinerande ämne som verkligen väcker känslor – och det är inte så konstigt.

Favoritlunchen från Blueberry. Fast numer när jag vet att jag inte mår bra av bröd så skippar jag det.

När jag vaknade 05.45 imorse var jag trött. När jag klädde på mig lätt löparmundering (hej vår!) undrade jag hur jag skulle orka göra samma sak vid samma tidpunkt ytterligare 4 gånger den här veckan. Men nu sitter jag här några timmar senare och är oändligt nöjd. Att morgonträna är bara jobbigt innan själva träningen – ologiskt nog!

Jag träffade Erika strax efter 6 och vi sprang lite i Karlberg. Hej kaniner, rådjur och militäruniformer. Medan morgontrafiken redan stod still i organiserade köer sprang vi i mjuk stadsterräng inlindad av träd och buskar. När jag kom hem var det fortfarande rätt så tidig morgon och jag mixade ihop en smoothie på banan, vaniljprotein (ni är många som frågar – men jag använder det från Holistic som finns i bl.a. hälsokostaffärer eller på Blueberry Lifestyle om du är i Stockholm), Argi+, jordnötssmör och havremjölk. Apropå jordnötssmör så har jag en ny favorit – visar er lite senare!