Jag bÃ¥de startade och gick i mÃ¥l pÃ¥ Tjejvasan 2012. Till slut. Halskänningarna satt i hela dagen igÃ¥r och jag bestämde mig för att om det inte kändes i halsen pÃ¥ morgonen sÃ¥ skulle jag köra. Annars skulle jag avstÃ¥. Under kvällen läste jag om hur en av de jag följer pÃ¥ Instagram berättade hur hans 3 Ã¥r gamla son fÃ¥tt ”meningitis” (nÃ¥gon typ av hjärnhinneinflammation om jag förstÃ¥tt det rätt) och hur han förlorat talförmÃ¥ga och synen och drabbas av ”seizures” – men att han fortfarande var den lilla kille som han var innan det hände och hur han fortfarande hade kvar sin humor och personlighet. Annie skrev till mig under kvällen ”det finns mÃ¥nga lopp men bara en Sara” och det har hon sÃ¥ jäkla rätt i.
Vi vallade skidor till över midnatt. Att det skulle bli klister var det aldrig något snack om men det där med glidvalla är ju också en hel vetenskap. Den har jag inte gett mig in på ännu (jag har typ aldrig glidvallat förrän i vintras) men Viktor gjorde ett riktigt bra jobb och lade på olika lager med grafit och grejer. Stort tack!
Imorse ringde klockan strax före 7 och vi laddade med gröt och jordnötssmör – en specialare á la à sa. För säkerhets skull lade jag till lite Skyr och använde blÃ¥bärssoppa istället för mjölk. Ett ägg senare och jag ställdes inför nästa beslut: vad ska jag ha pÃ¥ mig?
Vasaloppet är Crafts arena – jag har nog aldrig sett ett varumärke sÃ¥ överlägset pÃ¥ utövare. Jag körde ocksÃ¥ min Craftjacka (vilket egentligen är en löparjacka) över en kortärmad underställströja och dubbla löpartights frÃ¥n Nike. Färdigklädd och klar var det bara att Ã¥ka ner och ställa sig i startledet. Jag är rookie pÃ¥ det här med skidtävlingar men fattade att man skulle in i startledet tidigt och lägga ut sina skidor. Sedan var det helt plötsligt dags för start. Pang och iväg och jäklar var mycket folk det var!
Första kilometrarna handlade om att överleva. Det var stop and go i spåret och någon trillade till höger medan en annan krockade till vänster. Eftersom jag startade så hade jag inte ont i halsen men jag kände mig matt och orkeslös och tyckte det var fruktansvärt jobbigt fram till Hökberg. Så pass att jag ringde Grabben och undrade hur jag skulle göra. Fortsätta (med förhoppning om att se mer utförsbackar än uppför) eller kasta in handduken eftersom dagsformen inte gjorde mig rättvisa. Grabben sa att jag åkte bra och efter en koll på klockan så visade det sig att det stämde. Känslan av evighetslångsam som jag upplevde var helt fel!
Jag bestämde mig för att åka vidare till nästa kontroll men också att jag skulle ta det lugnt. Jag blev hela tiden omåkt men hade övergett alla tankar på att ta rygg på någon. Jag fokuserade på att åka i min fart och att inte ligga för högt i puls eftersom det var när jag försökte ta i som jag kände mig orkeslös. Jag hade snön och vallan på min sida. à rets lopp var snabbt och jag hade okej spår att åka i hela vägen. De var långt ifrån perfekta och ibland sönderplogade i nedförsbackarna men jag höll mig på min kant längst ut i höger så att jag inte stördes eller blev störd. I stort sett alla andra låg i vänsterspåren.
Jag åkte utan klocka och tycker att det är rätt behagligt att inte bli störd, eller stressad, av tider som jämförs med känslan i kroppen. Jag passerade kilometer efter kilometer och i nästa kontroll ropades mitt namn ut i högtalarna och precis så trillade jag på en isfläck precis innan vätskestationen. Det blev min enda vurpa under loppet och jag lyckades parera en del andra som trillade i mitt spår.
När jag sÃ¥g 15-kilometersskylten spred sig en skön känsla i kroppen och när jag sÃ¥g skylten som sa att det bara var 9km kvar blev känslan större. Det kändes segt och lite lÃ¥ngt pÃ¥ slutet men en dextrosol pÃ¥ Ica-stationen nÃ¥gra kilometer frÃ¥n mÃ¥l funkade som en bra quickfix för att orka hela vägen. Jag visste att känslan i kroppen kunde slÃ¥ om till enorm trötthet och Ã¥kte ”försiktigt” i stort sett hela vägen. Att ha min Camelbak med varm saft funkade grymt bra och jag kunde fylla pÃ¥ med vätska och energi när helst jag ville.
Hejaropen utmed banan var bäst nÃ¥gonstans ute i skogen i mitten av loppet där man samlats för att grilla korv och heja pÃ¥. Upploppsrakan var full med folk men utan vare sig applÃ¥der, hejarop eller musik. Att fÃ¥ den lilla knixen med svag utförslöpa in i mÃ¥l var en skön känsla och jag gick i mÃ¥l som eliten – stakandes – fast nÃ¥gra timmar senare…
Jag hade nÃ¥gra olika mÃ¥l inför loppet. Om jag gick under 3h skulle jag vara supersupernöjd. Under 3.15 nöjd och under 3.30 sÃ¥ skulle det vara ok. När jag stakade över mÃ¥llinjen visade klockan 2.56.55 och det är jag otroligt nöjd med. Ett snabbt före tillsammans med riktigt bra skidor och att jag stod i en bra startgrupp som gav mig helt okej spÃ¥r att Ã¥ka i möjliggjorde min tid. Att jag kände mig svag och orkeslös gjorde att jag Ã¥kte pÃ¥ halvfart och det hade därför varit kul att se vad tiden blivit om jag kunde ge allt. Fast sÃ¥ särskilt mÃ¥nga tankar tänker jag inte tillägna den analysen. Känslan av att ha gÃ¥tt i mÃ¥l är grym – tack Grabben för att jag inte bröt!
Dagen till ära bjöd Dalarna pÃ¥ strÃ¥lande sol och en tydlig känsla av vÃ¥r. I samband med att jag gick i mÃ¥l pÃ¥ Tjejvasan blev det vÃ¥r ocksÃ¥ i min egen värld och jag ser fram emot allt vad det innebär! PÃ¥ mÃ¥ndag inleder jag ett nytt projekt fast först ska vi supportera killarna pÃ¥ Ãppet SpÃ¥r. Det blir fasligt tidigt imorgon bitti med andra ord…
Viktor vallar
Lite lätt nervös före start
Precis vid start
Strax före mål
Sjukt nöjda! Ser ni våren!?!
