Jag tänkte att vi skulle ägna 2012 åt jobbiga grejer så jag skapade ett event genom Vägen till toppformgruppen som heter Jävligt jobbig löpning. De där 4*4-intervallerna jag pysslat med var en liten droppe i kranen. I det jävligt jobbiga intervallpasset ligger man på en hög jobbighetsgrad under 37 minuter. Intervallerna, totalt 11 till antalet var uppbyggda enligt följande minuter: 1, 2, 4, 6, 4, 2, 4, 6, 4, 2, 1. Mellan varje intervall fick man vila hälften så lång tid som intervallen man nyss sprungit. Efter 6-minutersintervallen var vilan 3 minuter, efter 1-minutersintervallen var vilan 30 sekunder osv.
Kul va!
Jag sprang intervallerna längs med Prins Bertils stig med en ridå som var alldeles knallrosa. Ungefär som här. Det var helt magiskt! Tänk att en solnedgång kan se ut just sådär efter en rätt grå söndag i januari. Det är ögonblick som dem som gör 100 mil i bilen över en helg det bästa man kan tänka sig.
Som så många andra gånger när jag springer intervaller hade jag Grabben som sällskap. Han har koll på minutrar och har blivit extremt duktig på att motivera mig. Fast det har tagit lite tid och arbete. Nu vet han exakt vad som får mig att orka hela vägen – och vad som gör mig förbannad. Det är små, små saker. Som att han hela tiden ligger steget bakom, som att han hela tiden pratar mig genom intervallen och berättar om alla möjliga grejer eftersom han vet att om jag fokuserar på att lyssna så glömmer jag att det är lite jobbigt. Som att han pratar om tiden jag har sprungit, och tiden som är kvar – på exakt rätt sätt. Att säga att halva intervallen är sprungen kan sägas på många olika sätt. Han väljer det han numer vet funkar på mig. Och han säger smarta saker som ”spendera den minut du har kvar på bästa sätt för du vet att det kommer vila efteråt”. Det är då jag glömmer att jag hållit farten i 5 minuter och egentligen är trött – för jag vet att 1 minut är kort och att den är till för att springas snabbt. Så bra är han.
