Träningsglädje

Om det är någonting som den svenska matdebatten saknar ur ett hälsoperspektiv, så är det en endokrinolog! Vi diskuterar ofta utifrån priser, ekologi, närodlat och miljö – men så himla sällan om den direkta effekten i våra egna kroppar.

Det talas skrämmande lite om hur till exempel bekämpningsmedel och ”dåligt” kött påverkar våra inre system – men desto mer om hur farligt det är för miljön och att det är synd om djuren. Det senare är absolut inte fel – men det har möjligtvis för dålig effekt. Det finns fler skäl att inte bry sig om vår omvärld än att inte bry oss om oss själva och om man ska få folk att ändra sina beteenden så måste man visa på en effekt som ligger så nära en själv som möjligt. Att man själv ska drabbas av rubbat hormonsystem och vilka konsekvenser det innebär ligger mycket närmre oss själva än övergödning av Östersjön. Varför är den svenska debatten så oengagerad i detta?

Jag är medveten om att jag kan låta lite väl mycket påverkad av Jillian Michaels ibland men jag tycker hon är otroligt duktig på att peka på hur man påverkas av det man äter. Inte hur miljön påverkas, inte hur annat påverkas – utan hur vi i våra egna kroppar påverkas. Hon tar ofta upp det och det är så jäkla bra. Riktiga eye openers och konkreta exempel!

En himla tänkvärd sak är något som jag har för mig att jag och MarathonMia pratade om under en midnattsjogg för ett tag sedan: det är skillnad på att unna sig och unna sig. Och det är faktiskt skillnad på chokladkaka och chokladkaka. Jillian poängterade samma sak och kallar det chemicals vs. calories.

Vill du ”unna” dig något så gör det rätt. Köp en chokladkaka som är gjord på bra grejer – eller än bättre, baka själv från scratch! Men att unna sig grejer som innehåller e-nummer och allt möjligt annat skit är inte bra någonstans, inte ens för själen. Mia och jag pratade just om chokladkakor när vi sprang den där gången – det känns himla mycket bättre att äta en chokladkaka som är gjort på riktiga ingredienser – än att äta den som är gjord på sådant som inte är det minsta naturligt. Så ska man äta sådant som innehåller både socker, fett och kolhydrater (vilket man absolut bör tillåta sig ibland!) – så är det värt att göra det ”på riktigt”.

Det är knappt så jag vet hur det gick till men jag är anmäld till Cykelvasan 2012 och ska cykla från Sälen till Mora. I tävlingsklassen dessutom! Det är egentligen perfekt för min cykelsatsning inför nästa år och jag är nöjd med att Cykelvasan som går av stapeln den 11 augusti nästa år är 9 mil lång – och inte 18. Däremot går den i terräng vilket är en helt annan bit kaka som jag ser fram emot att bekanta mig med.

Vi är några stycken i Bloggar om träning som ger oss in i detta äventyr ihop i ett samarbete med Vasaloppsorganisationen och det ska bli hur spännande som helst att se om cykelsporten kommer bli det nya svarta. När anmälan till Cykelvasan öppnade för några dagar sedan läste jag bland mina Facebookvänner och på Twitter att det var en rykande åtgång – 9000 cyklister anmälde sig på direkten och loppet blev fullt på 48 timmar! Det finns fortfarande plats på distanserna 30 och 45 km som jag tycker låter mindre smärtsamt för rumpan…

Nu när jag har ett r i k t i g t cykelmål nästa år ser jag fram emot vinterns cykelträning inomhus. Jag ska hitta tillbaka till starka cykelmuskler och orka trycka på både på racer och mtb. Jag ska ge mig in i mountainbikedjungeln och se vad jag behöver ha för hjul med mig in i det här äventyret. Superskoj ska det bli – jag tror aldrig jag haft såhär lång framförhållning inför ett lopp av något slag förut. Nu gäller det bara att ta vara på tiden och förberedelserna!

Det går att cykla bansträckningen för Cykelvasan redan nu, om man så vill. Sträckan är markerad med gröna skyltar och grön färg och karta finns här. Arrangörerna har investerat miljontals kronor för att skapa bra cykelspår och jag hoppas kunna åka upp och cykla bitar av banan efter kommande vintersäsong! Nu först: vintercykelträning (och kanske lite racercykling om jag hinner innan det blir svinkallt?)!

Bild från Cykelvasan

Det är jobbigt med backar alltså, det kan jag konstatera efter 10 km ute på Lidingö. Det var både bra och dåligt att det blev flaskhals direkt i första backen efter 100 meter. Det gjorde att jag inte förivrade mig – samtidigt tappade jag tid i början. Jag hade ordentligt med energi i benen och kunde använda de snälla utförslöporna för att sträcka ut – och springa om. Då gick det grymt bra!

Vid 6-7 km blev det tungt. Abborrbacken kändes brantare än alla andra gånger jag tagit den och det var här någonstans jag började få nervkläm i tårna – en ordentlig akilleshäl! Jag känner det ibland, bland annat vissa dagar när jag åker utför – eller i vanliga skor. Den här gången gissar jag att det berodde på just utförslöporna.

Eftersom det gick sämre kunde jag fokusera mer på att ha roligt under en söndagsjogg än att springa snabbt. Jag vet att det låter äckligt klämkäckt men grunden till all löpning – och all idrott – måste vara att ha roligt! Visst blev jag irriterad på de som gick i bredd uppför alla backar, även där det var platt, och hindrade de som ville springa. Och damen som ställde sig för att stretcha mitt på stigen var väl inte så smidig. Jag tänkte att hon säkert var från Lidingö för hon såg väldigt stilig ut – och att hon, likt man gör i Saltsjöbaden (vilket är lite samma lika) parkerar lite var hon vill och även gör lite hursomhelst också i andra sammanhang.

Jag sprang i mål nästan 10 minuter efter min Tjejmilentid men var glad ändå. Jag hade det roligt därute på banan nervkläm och lite seghet till trots. Dessutom hade jag fint sällskap innan och efter loppet – roligt att Grabben hejade på mig för en gångs skull, annars är det mest tvärtom.

Om 3 veckor åker jag till Amsterdam för att springa sista loppet för säsongen och det vore väl själva f*n om jag inte fick till några intervaller innan dess!