Träningsglädje

Vi firar livet och lägenhetsköp. Hej Kungsholmen, jag hoppas vi kommer trivas. SATS finns en bit bort och Friskis likaså, är det där jag kommer hålla hus? Var ska man inomhusträna?

Vi gjorde 6 mörka kilometrar i Stockholm igår kväll. Det är rätt märkligt att det inte finns någon belysning på sträckan utmed Djurgårdsbrunnskanalen mellan Strandvägen och Villa Källhagen. Visst, det ligger en bilväg inte långt därifrån men det är som sagt en bilväg. Bilar har redan ljus.

Belysning eller ej – det är häftigt att springa mitt i en storstad som är tyst och tom. Någon gång hörs en snytning i mörkret från någon annan, oftast manlig, löpare och är det någon som pratar på andra sidan vattnet så hör man det. Stockholmsfriden är lika påtaglig sent på kvällen som pulsen är mitt på dagen.

Det var rätt obefintlig belysning på Greve Von Essens väg som går över Gärdet också. Jag såg en grå massa framför ögonen och förstod såklart att det var vägen. Men att springa i mörker utan belysning är som att springa och vara full. Man har inte järnkoll på var man sätter fötterna och avståndet till marken och kommer man någon centimeter fel så blir det en del vacklande. Säkert bra av samma anledning som jag någon gång i en utbildning åkt skidor och blundat.

Jag märker att jag inte är lika disciplinerad med löpningen i Stockholm som i Halmstad. Här uppe stickar jag bara ut och joggar lite nu och då. I Halmstad var det strukturerat och uppstyrt. Jag undrar vad det beror på.

Jacka – Craft

Tights – Asics

Skor – Adidas Marathon10

Inför varje nystart har jag höga ambitioner. Som nu. I höst ska jag ha ordning och reda, tänker jag. Jag ska träna varje pass med rena och roliga träningskläder och jag ska vika dem noggrant på hyllan. Inför min höst ser jag inte framför mig omaka sockar, skynklor på mina t-shirts eller när färgen på ett blixtlås skavts av i tvättmaskinen. Jag ser framför mig hur jag varje pass ska träna i kläder som känns sprillans nya och som ligger vikta som på en butikshylla inför öppning.

Det där ovan händer väldigt sällan. Allra minst nu när jag bor i en väska. Jag försöker hålla ordning men det är rätt många högar att hålla koll på: t-shirtar för träning, tröjor för träning, jackor för träning, korta tights, långa tights, överdragsbyxor… you name it. Och då är vi ändå bara inne på träningskläder.

Vi får se hur länge mina ordning och redaambitioner håller för den här gången. Nya träningskläder gör att jag vill allt det där ännu lite mer och förhoppningsvis lite längre. Nya träningskläder håller sig nya längre när jag har ordning, tänker jag.

Under fliken PR, Partners och Policies har jag listat de företag jag har kontinuerliga samarbeten med. Craft, vars kläder jag fick en fin höstleverans av häromdagen, är en av dem. Casall en annan. Idag hämtade jag ut Casallådan med mina favoriter från höstkollektionen. Jag valde ut de som var funktionella och färgglada – och ett par svarta byxor som man kan dra över tightsen på väg hem från träningen, eller som man kan ha på sig typ när som helst egentligen. De har 3 års garanti och är galet sköna.

Och när vi ändå är inne på det här med blogg-PR så vill jag uppmärksamma er på den pågående debatt med bland annat detta inlägg från Söta Saker – och ett svarsinlägg från Fyra Nyanser. Jag både håller med och inte, fast på olika sätt. Jag läste nyligen en intervju med Elin Kling och tyckte det var intressant att hon sa att syftet med bloggen var business redan från början. Och eftersom det ibland anses fult med kommersiella bloggar (t.ex. närvaron av annonser, att ha sponsorer eller samarbetspartners etc) fick det mig att fundera: är det alltid en motsättning vad gäller innehållet på bloggen om man som syfte att göra business av bloggen jämfört med att blogga för enbart för att man känner att pennans (nåja, tangentbordets) skull. Innehållet behöver inte bli lidande för att man kan tjäna något slags uppehälle på det – skriver man en bra blogg så skriver man en bra blogg. Punkt. En bra blogg skriver man med själ och hjärta och de som glömmer bort detta och bara vill göra business försvinner snart nog ändå. Jag tänker på författare som skriver bra böcker till exempel – de tjänar ju pengar på dem. Blir en bok bättre om författaren inte tjänar några pengar på den? Det är nog snarare tvärtom. Blir en film bättre utan finansiärer bakom filmaren?