Varje millopp jag springer går snabbare och snabbare vilket är roligt men prestationsångestframkallande eftersom jag förväntar mig att nästa lopp ska gå snabbare än det föregående. Jag sprang Tjejmilen 7 minuter snabbare än första milloppet i somras men har 150 sekunder till pers. Eftersom jag är långt från min gränser så tycker jag att perset är nära, jag vet precis vad jag måste jobba på. Idag tröttnade jag lite vid 7 km då det kändes segt och jobbigt.
Midnattsloppet för några veckor sedan minns jag med glädje. Det hände grejer hela tiden och varje steg var roligt. Jag var lite rädd för hur Tjejmilen skulle kännas så jag gjorde något jag aldrig gjort förut på ett lopp – stoppade lurarna i öronen och drog upp volymen. Det funkade bra, jag hörde aldrig min andning och påmindes aldrig om jag var trött. När jag hör att jag är trött upplever jag att jag blir tröttare…
Min startgrupp var rätt så liten så förutom i början och på den lilla grusvägen vid 4 km upplevde jag att det var gott om plats. Hastigheten på gruppen var rätt okej och för första gången var de inte de som var långsamma som var i vägen – det var de med betydligt högre hastighet som liksom sicksackade sig fram precis framför fötterna.
Ja, så mycket mer finns liksom inte att säga. Jag är extremt nöjd och vill träna mycket mer och sedan springa fler lopp. När det klaffar är det ju skoj!!
