Det är fint att Grabben fortfarande Ã¥terhämtar sig frÃ¥n Stockholmsmaran – för dÃ¥ kan han passa pÃ¥ att springa med mig. I eftermiddag, när solen fortfarande stekte som bäst, bockade vi av Galgberget pÃ¥ vÃ¥r lista med grejer som vi älskar med Halmstad. Jag ville springa intervaller och det är faktiskt skit samma om de gÃ¥r i terräng istället för pÃ¥ bana. Det är skit samma vilken hastighet man hÃ¥ller – ibland gÃ¥r det nedför, ibland är det plant och rätt ofta är det uppför. Det är väl lika bra att springa intervaller i kuperad terräng eftersom resten av livet är just sÃ¥.
Galgberget doftade varmt och brända barr och sommaren hade spridit ut sig över alla buskar och träd. Det var ruskigt jobbigt att komma igÃ¥ng eftersom kom igÃ¥ng-sträckan gick uppför men efter nÃ¥gra minuters uppvärmningsjogg körde vi igÃ¥ng. 5 intervaller pÃ¥ 1 minut med 1 minuts lätt jogg mellan (eller gÃ¥ng om det var brant backe). Det kändes ömsom tungt ömsom enkelt. Jag tappar mycket, mycket fart i uppförsbackarna – men kan hÃ¥lla uppe tempot när det är flackt även om andningen gÃ¥r snabbt. Efter lite vila och lite lugnt jogg körde vi 5 intervaller till. Den här gÃ¥ngen sprang jag lite fortare – och lite kortare. 45 sekunder följt av 30 sekunders vila.
Lite senare åkte vi ut mot Tylösand och avslutade dagen där vi började: på en filt på stranden. Vi hade köpt med oss lite picnickprylar och kikade på solen medan den sakta, sakta dök ner mot havet medan folk sprang i strandkanten och badade ända fram till skymningen.
